En rad politiska beslut har lett oss till en situation med ett allt hårdare samhälls- och arbetsklimat. Många yngre personer har aldrig i vuxen ålder upplevt Sverige under den tid när den dåvarande arbetarpolitiken präglades av solidaritet, jämlikhet, full sysselsättning och bra trygghetssystem. Född i mitten av 1960-talet är jag ändå gammal nog att minnas en del av det gamla välfärdssverige.

Här i Sala hade vi liksom i så många andra städer ett lasarett med akutmottagning, fyllt av sjukvård, verksamhet och arbetstillfällen. Idag är lasarettsbyggnaden mer som ett tomt spökslott och ett minne från den tid då Sverige var ett rikt välfärdsland. Kommunen hade råd att sköta fritidsanläggningar som badplatser, minigolfbanor med mera. Om inte föreningarna tagit över skötseln av dessa anläggningar så hade flertalet av dem varit övergivna och igenväxta.

Den cyniska politik som allianspartierna drivit mot de sjuka och arbetsskadade under den senaste mandatperioden, vilken sannolikt är orsaken till ett antal självmord, är samma politik som Socialdemokraterna med samarbetspartier drev mot de arbetslösa för cirka 10 år sedan. Men varje gång det blir val tycks folket ha ett ganska kort minne.

Enligt Västerås tidning har Mona Sahlin sagt att det är bättre att gå och rösta på Moderaterna än att inte rösta alls. Ja, vilket parti bland riksdagspartiernas politikerelit folket röstar på spelar inte längre någon större roll. De har alla samma ekonomiska intressen och dessa får inte störas av några nya små politiska partier.

Blockpolitiken och det så kallade samarbetet där småpartierna gärna säljer bort sin egen politik för att få sitta med vid köttgrytorna, innebär att vi i princip endast har två stora politiska partier i riksdagen att välja på, med allt mindre skillnader emellan. Samtidigt måste vi komma ihåg att riksdagen inte längre är Sveriges högsta beslutande organ, utan det är EU där Sverige med sina löjliga 18 mandat i EU-parlamentet inte har någonting att säga till om när det gäller vår politik.