Låt mig peka ut vad som är poesi eller litteratur eller konst , innan jag fokuserar på dess roll i social utveckling. I detta avseende, uttrycker den polsk-brittiska författaren Joseph Conrad (1857–1924) sitt djupaste hopp som konstnär och säger, ”framför allt att göra dig seende”.

Den amerikanska poeten Carlos William (1883–1963) upprepade detsamma genom att säga ”no ideas but in things” och den schweizisk-tyske målaren Paul Klee´s (1879–1940) intention är inte att reflektera men att synliggöra världen. Den amerikanska poeten Robert Penn Waren (1905-1989) utvecklade sedan idéerna i sin bok Demokrati och Poesi.

När en litterär text i någon form, vare sig det är poesi, prosa, novell, essä eller drama, presenterar tiden i form av ”saker” och sålunda synliggör världen får den en möjlighet att spela en roll för utvecklingen i samhället.

Varje konstform eller litteratur måste för att vara ärlig undvika varje socialt villkor eller åtagande, utan måste istället förbli lojal till livet. Å andra sidan måste samhället självt också vara lojalt till livet. På så sätt möts till sist litteraturen och samhället i livet.

Samhället är inte alltid lojalt till livet, sanningen eller skönheten. Litteratur har ingen annan möjlighet än att alltid vara lojal till livet. Där kan man finna vad litteraturen kan spela för roll i social utveckling. Den amerikanska litteraturkritikern Harry Levin (1912–1994) klargjorde detta genom att säga, ”Poesi är inte blott en registrering men är det ”rikaste och mest känsliga av mänskliga institutioner... en fyllig organism som omfamnar de människor av och för vilken den var skapad. ”

Den litteratur som inte har någon koppling till livet men är blott en fråga om konst, stil och språk är inte sann poesi. Å andra sidan är den poesi som endast har ett socialt budskap eller är politisk propaganda, en sorts poesi som har möjlighet att bli slagord eller kan bli något som liknar exhibitionism i poesins namn.

Sann litteratur har betydelse vid projicering av historia, tid, kultur, samhälle, ibland vetenskap, politik, affärer, diplomati, den akademiska världen, media och så vidare. Författare anses vara språkets väktare. Ett rikt språk är också en indikation på socio-kulturell utveckling.

En av mina bengaliska favoritpoeter Rafiq Azad (1943–) fastslår genom att säga, ”Ser jag något som går emot mänskligheten kan jag inte kontrollera mig själv och jag önskar att jag kunde slå till de skyldiga. Men jag kan inte göra det. Därför är jag vaken om nätterna och skriver poesi .”

Vad är en poet? Den danske filosofen Sören Kierkegaard (1813–1855) säger, ”En olycklig man som gömmer djup ångest i sitt hjärta, men vars läppar är så formade att när suckar och gråt passerar genom dem, låter det som underbar musik.”

Både Rafiq och Kierkegaard tror på en uppflammande ande hos en författare varför och hur haneller hon skriver poesi. Denna ande är starkt förbunden med språket ifråga.

Ett språk överlever när det används muntligen såväl som skriftligen. Utan produktiv litteratur kan ett språk knappast överleva. Här står politik, samhälle, litteratur och språk i ett inbördes förhållande till varandra. Om vi tittar på ödet för två starka språk som latin och sanskrit kan vi konstatera att de dog ut därför att de saknade stöd från politik och litteratur.

Detsamma sker för hundratals etniska minoritetsspråk och samhällen. Deras språk är inte erkända, deras litteratur får inget stöd och alltså är deras sociala utveckling långt borta.

Språk, läs- och skrivkunnighet och litteratur är grundläggande villkor i social utveckling. Området eller samhället ifråga är rikt i termer av dessa tre saker, de har redan avancerat tusen mil jämfört med andra samhällen eller områden som är fattiga i termer av språk, läs- och skrivkunnighet och litteratur.

Dessa tre frågor är också viktiga tekniska förmågor på arbetsmarknaden. De hjälper också en individ att berika sin intellektuella förmåga. På det sättet kan individer i ett samhälle själva finna sin egen väg för att utveckla sitt samhälle såväl som deras liv.

Den berörda staten och icke-statliga organisationer måste skydda språk, läs- och skrivkunnighet och litteratur. Nödvändiga program måste initieras i detta avseende.

Programmen inkluderar uppläsningar, publikationer, teaterproduktioner, film, litteraturfestivaler, publicerandet av tidningar, forskning, etc. Dessa program fokuserar också på sociala frågor och miljöfrågor som sexuella trakasserier, syraattacker, barnäktenskap, hemgift, global uppvärmning, protester mot terrorism, krig, etcetera.

Den bengaliske poeten och socialreformatorn Rabindranath Tagore (1861-1941) som fick nobelpriset i litteratur 1913, initierade många sådana program som omfattades av hans stiftelse Visvabharati Universitetet i Shantiniketan.

Slutligen, låt mig åter fokusera på Kierkegaard som sade, ”Är inte människor absurda? Aldrig använder de den frihet de har men efterfrågar den de inte har; de har tankefrihet, de frågar efter yttrandefrihet.” Litteratur påminner människor om deras tankefrihet och ingjuter därigenom kraft i livet och samhället.

Detta är den roll litteraturen spelar i social utveckling och vill fortsätta att göra så också i framtiden.