De mediala domarna är hårda efter de nyligen genomförda valen längs den afrikanska kontinenten, i Elfenbenskusten, Guinea och Egypten. I Elfenbenskusten brinner bildäcken efter det att president Laurent Gbagbo (ej omtyckt av västvärlden eller landets södra provinser) vägrat gå med på de siffror som gett oppositionen segern. En maktstrid står för dörren, i längden troligen inbördeskrig. Enligt västmedier. Kanske har de rätt, kanske kommer bilder inom kort att skildra ivorianer på flykt, utsatta för miliser, hunger och omvärldens förmodade slapphet. I Guinea och Egypten har valen kantats av samma sak; missnöjesyttringar, stängda dörrar för somliga, korta notiser i västmedier.

Afrikanska länder hamnar av regel i mediernas blickfång av två skäl: val eller konflikt. Båda är enkla medel att använda för att ro in analysen i samma tråkiga återvändsgränd. Med ryggen mot väggen och medier som ständigt letar efter visuella förenklingar blir den utbasunerade bilden av den afrikanska kontinenten alltid densamma.

Huvudrollen i de afrikanska politiska skeendena spelas (nästan) alltid av män som gjort snabba karriärer inom unga statsbildningar. Sällan tillfrågas människor på de lägre samhällsplanen, och om så sker sker det ofta i urbana miljöer, där länken till omvärlden är tydligare. Landsbygden är sällan av intresse, fastän denna miljö – i tider av urban tillflykt i Asien, Latinamerika och Afrika – fortfarande utgör boplats för en ansenlig mängd av världens befolkning. Kanske har mediearbetare så svårt att föreställa sig deras tillvaro att man inte vågar sig på ett försök. Förlusten blir emellertid just avsaknaden av bilden, en skildring, vilken som helst.

Vinnaren på bristen av skildring är schablonen, själva grogrunden för förakt och ointresse. Allt landar i olika våldsamma ändar. Afrika och krigen. Det kittlar till lite per automatik när orden strålar samman i en tidningsspalt. Som läsare har man vaggats in i denna föreställning sedan decennier, ja, sekel tillbaka, vant sig vid detta enkelspåriga tänk. Den afrikanska kontinenten och krig bildar i mediers ögon en smältdegel prydd av tragedi, flykt, konflikter och barn med stora magar. Afrika tycks föra ett krig för sanningen. Sanning låter måhända kanske högdraget. Pröva istället verkligheten, rätten till att själva få berätta och beskriva sin vardag, sina trångmål, förhoppningar, glädjeämnen. Sin historia.

För bekväma medier och okunniga skribenter är arbetsbördan inte så tung – och intellektet behöver aldrig utmanas – så länge bilden av Afrika förblir den schablonmässiga. Om inte annat blir det enklare att kränga lögnen om Europa som den fullbordade kontinenten. Som det enda alternativet. Alltså samma lögn som sprejade Europa rasistiskt vitt under kolonialepoken och dagens EU-projekt i halvbruna nyanser.