Det här sätter punkt för det aggressiva politiska samtalet i USA, tror analytiker och krönikörer. Fel. Det här anger snarare tonen för vad som står för dörren; ett klimat där man, särskilt i USA, inte behöver bemöta sina politiska motståndare med annat än uppskruvade förtalkampanjer. Utropa dem till statens fiende, frihetens hot, någon annan sopar undan problemen åt dig. Politiker har här, omedvetet eller medvetet (bådadera är lika illa), satt en kultur i rörelse där misshagliga kritiker till miljöpolitik, radikala frågor rörande vapenlagar, migranter och sjukvård exkluderas från samtalet utan att makthavare ens bett om det. Det har bara spridits en önskan om det subtilt, på hemsidor, i den hårdkokta retoriken,

I USA:s historia har illdåden riktade mot mer eller mindre radikala politiker och samhällskritiker alltid utförts av förvirrade, ensamma män. Mordet på John F. Kennedy, Malcolm X, Martin Luther King – och nu i Arizona, skotten mot Gabrielle Giffords, även om polisen letar efter ytterligare kompanjoner. I flera av fallen ledde politiska konspirationer helt klart fram till dåden: John F Kennedy ville dra tillbaka trupperna från Vietnam, något USA:s krigsindustri inte önskade, Luther Kings dröm hotade USA:s oligarki och Gabrielle Giffords var en obekväm kritiker av delstaten Arizonas vapenlagar och hårda flyktingpolitik.

I Giffords fall tyder mycket på att det rört sig om ett privat initiativ, men indirekt fanns det från tepartyrörelsen och USA:s beväpnade kretsar ett indirekt okej för attentatet. Det säger en del om hur långt, eller snett, USA vandrat i sitt statsbygge; rest på just hot, vapenskrammel och likvidering av de som sägs vara fiender till republikens primitiva grundpelare. Religion, familj, idén om herravälde.

Samtidigt som den unge mannen sköt Giffords meddelade president Barack Obama att någon stängning av Guantánamobasen inte är aktuell för tillfället. Vita huset är inte intresserade av att låta inleda rättsprocesser i USA, antagligen för att de vore fruktlösa. Basen blir således kvar som en kvarleva från W Bushs nyliberala era. Samme Obama tilldelades Nobels fredspris 2009 och ägnade sitt tacktal åt att rättfärdiga militarismens plats i demokratiers utrikespolitik. Med en sådan retorik och praktiskt politik, en kultur som Obama blott förlänger och som löper tillbaka till den stolta republikens födelse, är det kanske inte så konstigt att somliga medborgare ser det som en plikt att värja sig mot vad de uppfattar vara ett hot mot sin och sitt lands trygga tillvaro, the Homeland Security.

”Hatet mot demokratin.” Så beskriver DN:s ledarsida attacken mot Giffords (10/1). Vad de glömmer är dock att demokratin godkänt vapenlagarna, gött det aggressiva samtalet och stött ut miljontals på randen till hopplöshet. Människor, många vilsna, hungriga och psykiskt desperata. Våldets träd har många grenar. Men sorgligt nog väljer många politiska analytiker och, än värre, makthavare i USA att inte kännas vid det uppenbara sambandet. Istället har ett nytt politiskt samtal vuxit fram där ord ersatts av skott och eftertanke gett vika för reaktionen, stundens ibland sorgliga infall.