På protesternas andra dag, 26:e januari, befann jag mig på Kairos universitet för att tentera handelsrätt. Jag hade väntat mig protester på universitetet, men allt verkade alldeles för tyst och normalt. Det enda tecknet på oro var en märklig mottagningskommitté av civilklädda poliser vid grindarna.

Natten innan hade jag ägnat åt att genom ett febrilt twittrande sprida råd till protesterande, och att försöka få veta om en annan juridikstudent hade släppts ur häkte. Nu oroade jag mig för min vän, som bara några dagar tidigare hade suttit i samma sal och tenterat tillsammans med mig.

Jag var den första som lämnade salen och var nästan helt ensam på universitetets gård. Grindarna hade låsts med hänglås, och utanför fanns den största samling kravallpolis jag någonsin sett. Några andra kvinnliga studenter närmade sig och vi började prata. En polis kom fram och sa åt oss att lämna området: Ingen fick stanna där. Upprörda vägrade vi flytta oss. Detta var vårt universitet – ingen hade någon rätt att fösa ut oss bland kravallpoliserna!

Denna lilla incident är på sitt sätt representativ för attityden hos de unga kvinnor i Egypten som är trötta på president Mubarak och hur han låtit korruptionen frodas medan hans folk vissnat och lidit. Många av dem var med redan före första protestdagen, organiserade protesterna och spred information genom sociala media som Twitter och Facebook.

Mai El Zeiny, 25, högutbildad, anställd på en ideell organisation, berättar om den första dagen på protesternas centrum i Kairo - Tahrir Square.

– Atmosfären var väldigt fredlig. Till en början var det mest ungdomar och aktivister där, och många familjer - mest medelklass - och det fanns en stark känsla av samhörighet. Alla hjälpte varandra och det förekom inga sexuella trakasserier, inte heller blev kvinnor hånade eller tillsagda att gå hem. Allteftersom dagen gick anslöt sig folk ur andra klasser till protesterna vilka bars av en känsla av myndighet. Allt gick ganska lugnt till tills mörkret föll och kravallpolisen tog till alltmer våld för att få ut alla därifrån.

Filmaren Ebaba Naguib var med vid den mest omfattande protesten hittills, direkt efter fredagsbönen. Hon menar att alla demonstranter var väldigt fredliga, medan polisen anstiftade plundring och skadegörelse, och hon bevittnade själv hur kravallpolis satte eld på sitt eget fordon. Enligt Naguib var polisen särskilt våldsam den dagen - de sköt gummikulor och använde upp till 20 tårgasgranater åt gången. Naguib har en åttaårig son som hon lämnade hemma för att delta i protesterna.

– Hur kan jag säga till min son att han ska sträva efter att vara fri när jag inte är det själv? Jag föraktade mig själv och alla omkring mig. Jag var rädd för alla och allting. Men när jag gav mig ut på gatorna upptäckte jag att all min fruktan var ogrundad. Jag fick hjälp av just dem jag trott skulle se mig som en hora på grund av min klädsel och mitt beteende, och som jag trott skulle göra mig illa. Jag förstår nu att om man behandlas som en hund, beter man sig som en hund. Men begriper man att man är människa, beter man sig som en och behandlar andra som människor. Sedan protesterna börjat har jag en känsla av att höra till som saknats i hela mitt liv, säger Ebaba Naguib.

Eftersom regimen har strypt internettillgången i landet dikterades artikeln via telefon till översättaren Sven Karngård.