Valresultatet 2010 framkallade besvikelse, oro och ilska bland många människor. Alliansens fortsatta majoritet och Sverigedemokraternas inträde i riksdagen var två hårda slag för alla som värderar solidaritet och öppenhet högre än konkurrens och främlingsfientlighet. Att vara besviken, oroad och ilsken är självklart legitimt i en sådan situation. Men för att förändra situationen måste det följa ett aktivt arbete emot de politiska utvecklingar man tar avstånd ifrån och för de politiska strukturer man önskar.

I förorterna längs den södra delen av tunnelbanelinje 17 – från Skärmarbrink till Skarpnäck – har folk tagit ett viktigt steg. I oktober 2010 kallades det första stormötet för Nätverket linje 17. Drygt 150 personer var närvarande och sedan dess har ytterligare två stormöten samt flera lokalmöten organiserats.

På hemsidan beskrivs Nätverket linje 17 som ”ett paraply av olika initiativ”. Dessa sträcker sig från en grupp entusiastiska folkodlare som vill skapa en rättvis och hållbar värld genom att ställa om lokalt till aktivister som engagerar sig mot privatiseringar samt föräldrar och pedagoger som vill förbättra strukturerna och arbetet i förskolor och skolor. Det finns ett öppet matlag i kollektivhuset Tre portar i Skarpnäck varje onsdag kväll, utbyte av information om mötesplatser och kulturella evenemang och ambitionen att bilda en icke-tävlingsorienterad idrottsförening där alla kan delta.

Mycket av det som händer inom nätverket kan sammanfattas under kategorin gräsrotsorganisering: att samlas lokalt för att driva sina önskemål på ett direktdemokratiskt sätt.

I sig själv är gräsrotsorganisering ingen garanti för ett progressivt arbete. Under de senaste åren har västeuropeiska länder sett gräsrotsorganisering mot flyktingförläggningar, moskébyggen och miljövänliga transportsystem. En gräsrotsrörelse som strider emot både neoliberala och reaktionära värderingar måste därför stå på starka progressiva fundament.

Hittills har detta inte varit något problem inom Nätverket linje 17, trots att det varken finns ett uttalat politiskt program eller några talespersoner. De som engagerar sig inom nätverket verkar dela liknande visioner. Konflikter tas om och när de uppstår. Det är en utmaning att hålla ett nätverk öppet och ändå följa en viss politisk riktning, men den öppenheten behövs för att förankra Nätverket linje 17 bortom de klassiska aktivistiska gränserna.

Progressiva gräsrotsrörelser utmanar neoliberal och högerorienterad politik på flera sätt:

1. Man demonstrerar att solidaritet och gemenskap är en starkare grund för ett värdefullt liv än konkurrens och individualism.

2. Man visar en form av självinitiativ som inte betyder individuell karriär utan kollektivt självstyre.

3. Man skapar konkret samhörighet och dämpar rädslor som driver folk till abstrakta ideal såsom ”nation” eller ”svenskhet”.

Progressiv gräsrotsorganisering betyder inte att man bara beklagar Socialdemokraternas förlust av makten och att man drömmer om en rödgrön regering som ska ta Sverige tillbaka till den rätta vägen. Om Socialdemokraternas väg hade varit så rätt skulle landet antagligen inte ha hamnat i det nuvarande läget. De flesta (eller alla?) som engagerar sig i Nätverket linje 17 skulle antagligen föredra en rödgrön koalition över den borgerliga alliansen. Men för många går förhoppningarna vidare än så.

Som administratör av den gemensamma egendomen har staten en skyldighet att garantera rättvis bostad, utbildning och sjukvård. Men det legitimerar inte tröttande och inskränkande byråkrati, centralisering och normering. Självorganisering betyder också att undergräva institutionell tröghet. Kreativitet och spontanitet är oumbärliga för ett rikt och mångfaldigt liv. Omställningen till ett hållbart samhälle får exempelvis inte lämnas till teknokrater som skissar ”framtidens förorter”. Denna omställning måste komma från folk själva – åtminstone om den ska omfatta alla och inte bara den välsituerade medelklassen.

Det finns alltid en risk att lokal organisering förlorar synen på samhällssystemet som helhet och blir ett isolerat fenomen som knappt påverkar den generella maktordningen alls. Att ändra sitt eget liv är bra, men det finns många som inte har de privilegier som behövs för att göra detta. Solidaritet kan konkretiseras lokalt men måste försvaras globalt – annars blir idealet lätt hycklande. De som ingår i Nätverket linje 17 är väl medvetna om detta. Exempelvis planeras ”tunnelbanekarnevaler”, där folk tar sig gemensamt till riksdagen från alla stationer längs linje 17 för att tydliggöra att nätverkets principer har betydelse för hela det svenska samhället.

Framtiden får utvisa Nätverket linje 17:s potential. Redan nu har initiativet skapat nya sociala kontakter, debatter och verksamheter. Det är en otroligt viktig början och ska förhoppningsvis inspirera många fler. Det finns inte mycket att förlora.