Analys: Egypten efter Mubarak

När Hosni Mubarak avgick lämnade han makten till den högsta militärledningen, som utlovat en snar övergång till civilt styre och demokratiska val. Men meningarna om hur man ska se på generalernas roll går isär inom den egyptiska proteströrelsen.

Vissa betraktar militären som en institution skild från regimen, och inte minst från den avskydda interna säkerhetsapparaten som gjort sig skyldig till systematiska övergrepp och tortyr under decennier av auktoritärt styre. De ser också arméns återhållsamma agerande under massprotesterna som ett positivt tecken och hälsar militärrådets beslut att frysa den gamla konstitutionen och upplösa parlamentet som viktiga steg i rätt riktning.

Många har också imponerats av arméns vilja till dialog med den unga generationen. I söndags bjöds en grupp bloggare och aktivister in för att träffa två representanter för militärledningen – och lade passande nog upp ett slags protokoll från mötet på facebook. Där beskriver de mötets anda som ”positiv” och upprepar arméns löften om en snar övergång till civilt styre. Skeptiska röster påpekar dock att de inbjudna ungdomarna inte representerar någon annan än sig själva och naivt gör sig till militärrådets pr-agenter utan att veta något om dess verkliga avsikter.

En allians av 13 egyptiska människorättsorganisationer har i sin tur utfärdat en slags ”önskelista” med konstitutionella, politiska och juridiska reformer som ska säkra övergången till en demokratisk rättsstat. De kräver bland annat att de stränga undantagslagarna ska hävas, den fruktade interna säkerhetstjänsten upplösas och den restriktiva lagstiftningen kring facklig organisering och annat föreningsliv skrotas.

Mycket talar för att det blir på den sista punkten som arméns avsikter först kommer att prövas. Egyptiska fackliga aktivister har nämligen inte väntat på klartecken från militären innan man börjat organisera sig i en ny facklig federation, för att ersätta den statskontrollerade och toppstyrda byråkrati som under de senaste 30 åren i princip aldrig ställt sig på löntagarnas sida. I måndags samlades hundratals demonstranter utanför det statskontrollerade fackets högkvarter i Kairo i en protest mot dess generalsekreterare Hussein Megawwer, som anklagas för omfattande korruption. Det ledde till våldsamma sammandrabbningar efter att flaskor, stolar och brandsläckare kastats ner på demonstranterna inifrån byggnaden.

I sådana konflikter kan militären till slut tvingas ta ställning för endera sidan. Sedan i fredags har man också gradvis skärpt tonen mot de tiotusentals arbetare och tjänstemän som gått ut i strejk – dels med krav på bättre löner och arbetsförhållanden, men även med krav på att korrupta och inkompetenta chefer ska avskedas. I en kommuniké utfärdad i måndags varnar militären för att strejker hotar den ”nationella säkerheten” och skapar tillfällen för ”oansvariga element” att begå ”olagliga handlingar.”

Den sortens uttalanden väcker oro inom vänstern och arbetarrörelsen, som minns vad som hände förra gången landets styrdes av militären. Efter statskuppen mot den brittisk-stödda monarkin i juli 1952 utlovades också demokrati, men inom några veckor skickade den nya regimen soldater för att slå ner demonstrerande arbetare och två strejkledare dömdes till döden. Kort därefter upplöstes alla politiska partier och censuren skärptes.

I en artikel i The Guardian varnar nu vänsteraktivisten och bloggaren Hossam el-Hamalawy för att det inte går att lita på generalerna, som han beskriver som ”ryggraden” i Mubaraks regim. Han menar att militären, som får 1,3 miljarder dollar i stöd av USA årligen, visserligen kommer att försöka lämna över till en civil regering så småningom. Men det kommer att bli till en som inte hotar arméns privilegier och ser till att Egyptens USA- och Israelvänliga utrikespolitik ligger fast.

Samtidigt som strejkvågen fortsätter och hotar att paralysera landets ekonomi kan militärens tolerans för fortsatta demonstrationer snart prövas. Många demokratiaktivister, ungdomsgrupper och bloggare manar till fortsatta massprotester varje fredag tills ”revolutionens krav” uppfyllts: att alla politiska fångar friges, att den regering som utsågs av Mubarak upplöses, att undantagslagarna hävs och att alla medlemmar av den förra regimen som gjort sig skyldig till brott åtalas.