När World Trade Center-tornen rasade i New York förmiddagen den 11 september 2001 var det kronan på verket för en grupp rest på obefintlig humanism, hållbara argument och fega ambitioner. Därtill en seger för den saudiska världspolitiken. Majoriteten av flygkaparna var saudier. Deras nätverk, det beryktade al-Qaida, mår alltjämt gott i flödet av saudiskt bistånd. Alltmedan Saudiarabien köpt upp utbrett politiskt och ekonomiskt inflytande i landet som var målet för attacken USA.

Det kan vara klokt att ha dessa omständigheter i bakhuvudet när man försöker bringa klarhet i orsak och verkan, rätt och fel, varför och därför i utvecklingen i Libyen. Vilket är målet? Den kloka frågan ljuder utan tydligt svar. “Ett Libyen utan Gaddafi”, svarar man, om man verkligen måste. Och sedan då? Många frågar sig om västvärlden verkligen tänkte igenom detta, eller om de flesta deltagande stater (läs: Nato) blott utnyttjat Libyenfrågan för att vända inrikespolitiska opinioner.

Vem nämner Saudiarabiens agerande i Jemen med större inlevelse innanför maktens väggar? Vem tycker att det är i sin ordning att bussa Jas-plan, Nato-flottor och fan och hans moster till ett bortglömt land som Jemen? Där är utvecklingen densamma som i Libyen, kanske till och med värre. Stora massor kräver regimens avgång och, i likhet med andra arabstater, humana reformer. När president Salehs regim vacklar utlyses inte bara ett huvudlöst undantagstillstånd, hit kommer även den saudiska armén (gödd på materiel bland annat från Sverige via Saab) till Salehs undsättning.

Det är en fallande regim, om än för tillfället beroende av en politisk respirator. Inbördeskriget, som situationen alltmer utvecklar sig till, förlängs och allt fler liv lär gå i stöpet till följd av den utdragna kampen. Den ironiska aspekten (om det ordvalet nu kan användas i det här fallet) är att Saudiarabien lutar sin militära intervention mot argumentet om stabilitet och för att hålla al-Qaida borta från Jemens maktkorridorer. Det vill säga samma terrornätverk som är beroende av saudiskt stöd, och till saken hör också att al-Qaidas närvaro är lika utbredd som säkrad i just Jemens periferier.

Västvärlden, som inte tolererar Gaddafis repression, har enklare att engagera sig i Libyen än en liten gulfstat med ett komplext politiskt ledarskap och med mindre än ett år sedan senaste inbördeskriget gick över till vapenvila. Under bordet kanske västvärlden litar på att Saudiarabien reder ut oroligheterna. Ja, räkenskapen kan vi redan se vid det här laget, den är förhållandevis enkel (och cynisk): Jemen är inte samma potentiella ekonomi som Libyen. Och krasst uttryckt har de flesta stormakterna inte råd att slåss för mänskliga rättigheter på fler än ett ställe just nu. Kris i Europa, ni vet.

För tillfället hänger Jemens framtid på en ytterst skör tråd. Inbördeskrig hägrar, (”ett blodigt sådant”, enligt Saleh), generaler utmanar Saleh som säger sig villig att avgå om en lämplig kandidat (sannolikt handplockad av honom själv) accepteras som tronföljare. ”Salehs och Jemens öde vilar i händerna på Saudiarabien”, tror Ginny Hill i The Guardian. Läget är akut, men alltjämt förskjutet till medienotisernas bakgårdar.