Men Knuts liv präglades av en djupare tragik. Han övergavs av sin mamma (vilket inte är helt ovanligt för djur i fångenskap), fick flaskmatas av djurskötare, mobbades av sina artfränder, utsattes för mordförsök och blev föremål för en vårdnadstvist mellan Berlins och Neumünsters zoo.

I sig inga unika händelser för ett djur på zoo. Det som skiljde Knut från andra tyska isbjörnar var att han överlevde till vuxen ålder, som den första isbjörnsungen på över 30 år i djurparken. Undantaget är lika sensationellt som dess regel ger oss anledning att etiskt ifrågasätta djurparkens vara.

Handlar djurparker överhuvudtaget om djurskydd, eller tortyr? Knuts öde belyser fångenskapens fundamentala problem; det frihetsberövade livet är i värsta fall inte kortare, utan ett stort lidande.

Ett av djurparkernas uttalade syften är att bevara hotade arter genom att djuren senare ska kunna återföras till det vilda. Men erfarenheter visar att idén är usel ur flera aspekter. Förutom att djur far illa i fångenskap förändrar själva domesticeringen artbetingande egenskaper och beteenden. Djurparkens djur är dåligt rustade för en framtida frihet.

Enligt en etologisk studie vid Linköpings universitet (2009) kan genetiska förändringar ske redan efter någon enstaka generation i fångenskap. Men framför allt finns studier som visar att domesticering kan associeras till beteendestörningar som påverkar djurets förmåga att ta hand om sig själv och sin avkomma.

Det fanns en orsak till att Knuts mamma övergav honom. Precis som människans sinnen (och psyke) har försämrats i domesticerad tillvaro förlorar även andra arter den sinnesskärpa (och instinkter) som krävs för att överleva i frihet. I regel dör domesticerade djur nästan direkt när de släpps ut. Deras chans att överleva är ungefär lika stor som vår egen skulle vara om vi lämnades till vårt öde i skogen. Domesticeringen är ogörlig och dess konsekvenser förödande.

Att försöka rädda hotade arter genom att separera djuren från naturen är inte bara grymt utan också irrationellt. Djurparker reproducerar i bästa fall spökarter (arter dömda till utrotning på grund av att deras habitats förstörs), samtidigt som djurens frånvaro i naturen leder till ekologisk obalans.

Att värna en djurarts överlevnad utan att skydda dess biotop är en meningslös brutalitet. Livet förutsätter sammanhang, vare sig vi vill eller inte.

Knuts dödsorsak var först oklar. Sen kom uppgifter om epilepsi. Oavsett vilket är hans tidiga död inget mysterium etologiskt. Eller låt oss kalla det ekologiskt, för att erinras om livets principer.