Huggormen är den enda giftiga ormen i svensk natur. Årligen anmäls omkring ett par hundra ormbett och ungefär en person per decennium avlider. De allra flesta som blir bitna går symptomfria, men ändå fruktas och hatas huggormen så starkt att många har ihjäl den helt ogenerat.

Trots att huggormen statistiskt sett är ofarlig. Och trots att den liksom andra grod- och kräldjur är fridlyst sedan år 2000. Det spelar ingen roll om det är nollåttor på lantvistet eller autentiska lantisar. Alla samlas de kring ignorant förakt och irrationell fruktan för den sicksackade reptilen.

När jag nyligen var hemma i mitt barndoms Hälsingland fick jag höra samma visor som alltid cirkulerar när våren har lockat ormen ur sitt ide. Det var Svensson nere på byn och Olsson ute i fritidsområdet som hade hittat varsin huggorm i påskhelgens solsken.

Dessa stackare hade de krossat med en sten respektive huggit skallen av med en yxa. Föga oväntat, men makabert. I Sverige är fridlyst lika med fredlös.

Seglivade föreställningar om hugg-ormens giftiga serum och elaka natur bidrar till dess dåliga anseende. En bevingad myt är att ungarna är giftigare än de vuxna ormarna, vilket inte stämmer. Däremot är omkring hälften av alla huggormsbett giftfria, så kallat torra, eftersom ormen avgör om den ska spruta in sitt gift eller inte.

Till skillnad från i fablernas värld har verklighetens ormar inte heller någon naturlig aggressivitet inom sig. Flykten är deras viktigaste instinkt och de ringlar alltid i väg när de har möjlighet.

Det verkar som att rädslan liksom föraktet delvis grundar sig i okunskap, men populära metoder (som att halshugga alla ormar i ens väg) är ren arrogans inför annat liv. I Sverige är alla ormar fridlysta och att döda en orm är brottsligt. Endast i fall där ormen befinner sig på tomtmark är det tillåtet att varsamt förflytta den till en annan plats. Catch and Release.

Så långt är allting bra juridiskt, men artskyddsförordningen har en liten undantagsregel som gjort huggormen fredlös även i lagens mening: att döda är tillåtet i de fall där man inte lyckas förpassa ormen från sin tomt med fredliga medel. Den klausulen spökar bakom det faktum att ingen någonsin döms för sin fula ovana att döda de ormar som haft otur att vakna på fel persons revir efter vintersömnen. Fast paragrafen gör inte mördandet mindre osmakligt. Den gör det inte heller mer rätt att döda.

Det man vördar berikar ens liv. Jag har några riktigt vackra minnen från barndomens livräddningsaktioner av ormar som levde farligt nära gräsklippare, vägar och andra mänskliga hot. Catch and Release.

När jag nu som förälder påträffar huggormar med min egen dotter är det (om nödvändigt) den metoden vi praktiserar. För ett barn som lär sig relatera till annat liv finns det inget finare och roligare sätt, än att visa vördnad och respekt.