Eftersom jag, redan då, hade läst på om dvärgbandmask så lugnade jag henne och berättade att i Sverige har vi inte den här smittan utan här kan man äta det som växer hur som helst. Och förresten, hur många av oss plockar inte solmogna jordgubbar utan vare sig tvättning eller tankar på vad som kan häfta vid de goda bären.

Jag kommer att tänka på det här när jag läser att Livsmedelsverket med flera myndigheter anser risken att bli sjuk är ”mycket, mycket liten” i Sverige och här grundar man sig på erfarenheter från länder (Tyskland till exempel) där smittan funnits länge.

Men man kanske glömmer något i sammanhanget, något som skiljer vårt land från kontinenten. Först så har nordiska människor alltid vistats mycket ute i naturen, det verkar nästan ligga i våra gener att vi vill vara utomhus. Sen har vi allemansrätten, vilken gör att vi KAN vara ute, överallt i stort sett.

Vi har också en historia där vi tar tillvara bär och svamp och motionerar våra hundar i skog och mark. Ofta lösa och hur vet vi då vad de sätter i sig, eller får på sig? Dessutom verkar vi inte ta det hela på allvar, precis som allt annat som kan ske ”långt fram” för vem struntar inte i, mer eller mindre, vad som sker om tjugo år sådär. Jag kan ju faktiskt vara både död och begraven då, så skit samma liksom.

Trots det ovan håller jag med myndighetspersonerna som säger att ”försiktighet men ingen panik” är att rekommendera. Och att vi skall skölja grönsaker, bär och frukt mer och tvätta händerna och inte pussa på hunden. Det första har jag inget problem med men just hundpussar vill jag gärna ha!