Hot från högerextremister, nynazister och så kallade kristna fundamentalister på Facebook, på andra nätsajter och i det dagliga livet uppmärksammas mycket nu efter massakern och bombdådet i Norge där Anders Behring Breivik av politiska skäl tog livet av 77 människor.

Hur det demokratiska samhället ska verka för att i tid upptäcka och stoppa inhemska terrorister är en fråga som står högt på dagordningen. Det är bra! Med erfarenheterna från Norge färska, diskuteras även hur vi bäst stöder offer för rasistiskt våld och offrens anhöriga.

Det är en debatt som behövs. Den är livsnödvändig i ett demokratiskt samhälle där vi vill värna vår demokrati och hålla den levande. Vanliga medborgare ska ha rätt att uttrycka politiska åsikter och verka för dem utan att riskera att falla offer för terroristiskt våld.

Men vi bör också titta bakåt på vår egen historia de senaste decennierna, lära av erfarenheter och korrigera skevheter i rättssystemet. Här i Sverige lämnar vi ibland offer för rasistiska övergrepp i sticket – utan stöd hela vägen i den juridiska processen. En del av oss har egen erfarenhet av detta.

Jag är inte någon ovanlig människa. Småbarnsförälder, gift, kristen, radhusägare, engagerad i samhälls- och sociala frågor och intresserad av politik. På fritiden är jag engagerad i Miljöpartiet de gröna och innehar även kommunpolitiska förtroendeuppdrag i Stockholm där jag bor. Tidigare har jag arbetat som journalist och bland annat skrivit om de rasistiska brott som drabbade västkusten på 90-talet, där nedbränningen av moskén i Trollhättan 1993 var ett av de största. I mitt nuvarande arbete som diakon i kyrkan står jag också självklart på de utsattas sida och ryter även ifrån när det behövs.

Hösten år 2000 kom ett brev från åklagare Christer van der Kwast och Säpo med information om att jag var en av de cirka 1 300 personer som fanns med på den dödslista som personer med nynazistisk anknytning lagt ut på internet. På dödslistan fanns foton, namn och adresser till personer som ogillades av dem. Kort sagt: vi hotades till livet – gjordes till villebråd. Hoten kunde tas allvarligt då personer i dessa kretsar redan mördat en antirasist – fackföreningsmannen syndikalisten Björn Söderberg.

Utredning och rättegång tog lång tid. Först hösten 2006 var offren på dödslistornas skadeståndskrav färdigbehandlade av tingsrätten. Inte oväntat biföll tingsrätten de skadeståndskrav för kränkningar och psykiskt lidande som riktades mot ansvariga för dödslistorna.

Men sen tog samhällets medkänsla för offren för ett av de fram till nu mer uppmärksammade rasistiska dödshoten slut. De ansvariga för dödslistan hade inga pengar eller utmätningsbara tillgångar och kunde därför inte betala de utdömda skadestånden. Statliga Brottsoffermyndigheten har möjlighet att gå in och betala ut pengarna i form av brottsskadeersättning, men beslutade att inte göra det.

I princip gjorde myndigheten en ny prövning av de kränkningar som redan prövats av tingsrätten, och beslöt att de inte var tillräckligt allvarliga för att ersättning skulle betalas ut. Slutet blev att personer på dödslistorna som efter att i sex år ha väntat på upprättelse och kompensation förvägrades det av staten.

När jag i dag läser om terroristen Anders Behring Breivik hot och dödslistor som cirkulerar på nätet, i manifest och på Facebook har jag mycket stor medkänsla med de som pekas och hängs ut som ”multikulturella fiender”. I Sverige minns vi bland annat galningarna bakom polismorden i Malexander, lasermannen och mordet på Björn Söderberg och vet att rasistiskt våld finns även här och att hot kan förverkligas. Anders Behring Breivik må ha agerat som en ensam galning, men han är tyvärr inte den ende med galna idéer och martyranspråk i sitt eget privata korståg.

När samhället nu tittar på hatets mekanismer och den glorifiering av våld som finns i bland annat högerextrema kretsar får vi inte bara se på hur vi ska hitta och bemöta potentiella terrorister.

Vi måste också tänka steget längre och se om vi i dag tar hand om de utsatta och offren för rasistiskt våld och hot på rätt sätt. Här kan bland annat en översyn av Brottsoffermyndighetens praxis vara ett steg. Myndigheten är för många den sista länken i den kedja som kan inledas med stödsamtal och skydd när ett hot sker eller våld redan skett.