För att förstå något av vad som just hänt runt om i Englands större städer måste våldet och förstörelsen sättas in i ett större politisk, socialt såväl som historiskt sammanhang. Vad vi i dag ser är en brittisk pendang till vad som hände i Paris och 300 franska städer hösten 2005 eller vad som hände i Aten 2008, då tusentals ungdomar gick ut på gatorna och visade sin våldsamma avsky för polisens dödsskjutning av en femtonårig demonstrant. Men den sociala oro vi under senare tid kunnat bevittna runt om på den europeiska kontinenten hade inte sitt startskott i Paris 2005. Detta måste snarare sägas ha ägt rum sensommaren 1981 då ungdomar i Brixton i London, Moss Side i Manchester och Toxteth i Liverpool samlade aktioner agerade ut sitt missnöje. Den gången var det Londonpolisens nonchalans och tafflighet med utredningen av en rasistisk mordbrand som var den tändande gnistan.

Men protesterna var den gången inte bara riktade mot den redan då militariserade brittiska polisens hårda tag i kontakten med utsatta grupper, utan också mot Thatchers nedmontering av välfärdsstaten och angrepp på fackföreningsrörelsen. 1981 var det möjligt att se en underliggande politisk protest. Dagens utbrott tycks, åtminstone utifrån den information som nu är tillgänglig, närmast handla om planlös vandalism och plundring för att förse sig med annars oåtkomliga varor.

Detta innebär inte att de djupare liggande orsakerna till denna eruption inte skulle vara politiska. När de maktlösa och osynliggjorda vänder på kuttingen och visar sin vrede placerar de sig ”on stage”, detta ser medierna till. Att inge fruktan och sätta skräck i sin omgivning, på det sätt som skedde på London förra veckan, handlar om makt, de maktlösas adrenalinberusade och euforiska känsla av att om så bara för en natt ta kontrollen över sin egen gata.

Det nya Europa som växt fram under de senaste trettio åren har inneburit ökade sociala klyftor. Framväxten av nya former av social exkludering har lett till att olika grupper marginaliserats. Ledande samhällsforskare som Pierre Bourdieu menar att fattigdomen, som efterkrigstidens välfärdsstatliga projekt sökte utplåna, nu återvänt i form av ett ”modernt elände”. Loic Wacquant talar om ”territoriell stigmatisering” och en form av mer permanent ”avancerad marginalitet” som låser in stora grupper av människor i armod och hopplöshet. Detta, i kombination med en utveckling som med Scott Lash skapat ett ”institutionellt underskott”, vilket är framträdande i urbana miljöer där den nya fattigdomen är som mest manifest, leder till en accentuering av de sociala spänningarna.

Det som utlöste händelserna är numera känt av alla. Vad som inte är lika allmänt bekant är att det som hände, efter det att polisen skjutit den 29-årige Mark Duggan till döds i området Broadwater Farm i Tottenham, hade hänt en gång tidigare, i samma stadsdel. Hela efterspelet till dödsskjutningen, människornas reaktioner på polisens arrogans och fumlighet är mer eller mindre identiskt med upploppen i Broadwater Farm 1985. Den gången var det en 49 årig afro-karibisk kvinna och mamma, Cynthia Jarrett, som dog under tiden polisen gjorde en husrannsakan i hennes hem.

För att söka en något bredare bakgrund än att bara betrakta dessa händelser som antända av polishat eller verk av huliganer har det spekulerats i huruvida det som hände i de engelska storstäderna kan ha kopplingar till de brittiska studenternas breda och högljudda protestvåg mot radikalt höjda studieavgifter. Andra har frågat sig om den sociala mobilisering som nu sker mot att folket får bära bördan för att lösa landets finansiella kris, orsakad av eliten, skapat ett politiskt tonläge där ett gammalt klasshat åter trätt fram. En halv miljon människor tågade i våras genom Londons gator i protest mot den förda politiken och de brittiska fackföreningarna andas nu ny luft.

Är möjligen detta nya tonläge en förklaring till att vreden och utbrotten kom just nu?

För polisen och ledande politiker handlar det om ”ren kriminalitet”. Det är uppenbart att det som ägde rum på Londons gator var kriminellt, men att konstatera detta ger oss ingen förståelse för vad som skett. Hur kan fredliga och åtminstone på ytan fungerande stadsdelar omvandlas till brinnande krigszoner?

För att få syn på några mer underliggande orsaker till detta måste vi gräva djupare och analysera vad de tre senaste decenniernas politiska, sociala och ekonomiska samhällsutveckling inneburit för de längst ner på samhällsstegen. Det står nu klart att det politiska skifte som ägt rum i Storbritannien, såväl som runt om i övriga Europa, och som betonat medborgarnas skyldigheter, samtidigt som rättigheterna tonats ned, har försvagat de redan utsattas och marginaliserades position. Att stora grupper saknar framtidstro, blir behandlade som andra klassens medborgare och lever i fattigdom, samtidigt som rikedom och överflöd hela tiden finns i deras omedelbara närhet, utgör naturligtvis en grund för den sociala oro som exploderat runt om i engelska storstäder i förra veckan. Men orsaken till att denna frustration inte tar sig uttryck i kollektivt organiserade politiska aktioner handlar om att vi under de senaste decennierna, inte minst i Storbritannien, sett framväxten av ett individcentrerat och atomiserat samhälle. Vad vi ser är konsekvenserna av Thatchers klassiska uttalande att ”det inte finns något samhälle utan bara individer”.

Storbritanniens politiska ledning, såväl som den breda allmänheten är chockad. Makten visar musklerna. Bara i London inkallades 16 000 poliser som med alla till buds stående medel fick uppdraget att återställa lag och ordning. I Frankrike 2005 krävdes undantagstillstånd och 25 000 poliser. Hur många poliser krävs det nästa gång? Vilket europeiskt land och vilken stad står näst på tur?

Man kan bara hoppas på att den senaste veckans tragiska och uppslitande händelser leder till eftertanke. Varje samhälle som utvecklar för stora klyftor och oförsvarbart ojämlika livsvillkor riskerar att förlora den sociala sammanhållning som krävs för att alla medborgare ska uppfatta sig delaktiga och inbegripna i samhällsutvecklingen. Därför är inte fler poliser lösningen på problemen. Det måste till mer långsiktiga politiska strategier som förstår nödvändigheten av en socialt hållbar samhällsutveckling där gemenskap och jämställdhet utgör centrala värden.