Replik: Rasism i hemtjänsten

Min far var 79 år när han avled, innan dess hade jag förstått att han var, om inte direkt rasist, så i alla fall främlingsfientlig. Vi diskuterade aldrig saken han och jag, mer än en gång då jag stannade vid ett övergångsställe för en fotgängare. En färgad kille. ”Kör över honom”, säger min far. ”Vad fasen säger du?”, fräser jag till. Och han upprepar vad han sagt.

Då tog jag en kort diskussion och berättade vad jag tyckte och att jag gillar det mångkulturella samhället. Pappa sa ingenting. När han låg på intensiven för sin andra hjärtinfarkt berättade han för mig att det var en ”svartskalle” som skötte om honom. ”Jaha”, svarar jag ”och du tror inte hon kan sitt jobb då?” Han ser länge på mig och sen svarar han att det kunde hon förmodligen och inget mer. Jag blir lite förvånad över svaret, det var så präglat av försoning på något vis. Men kanske anade han livets slut och då bryr man sig, möjligen, inte om futtigheter som färgade sjuksköterskor. Undras vad han tyckt i dag om 11 september, självmordsbombare och annat, vi hade nog haft hetare diskussioner i dagsläget.

Mamma konstaterade krasst att hennes tandläkare numera var en ”nigger” och jag kontrade med att man säger inte så om folk. Hon fortsätter med ”han var ju en nigger ju”. Jag vill inte på något vis bagatellisera deras kommentarer och uppfattning men jag tror den mest bottnar i ovana och okunskap. När de växte upp fanns få invandrare i Sverige och när jag var barn träffade jag bara ambassadbarnen på Östermalm. Tror inte jag såg en afrikan förrän jag var närmare tjugo och föräldrarna måste ha varit betydligt äldre.

Förmodligen grundar sig åsikterna på främlingsrädsla och rädsla för det ovana och okända. Men i fallet inom äldreomsorgen har cheferna det största ansvaret, kanske löser man det hela genom att sätta sig ner och samtala med de gamla. I alla fall ska inte en chef fega, då är man klart olämplig på tjänsten!