Att sådana problem uppstår i en fri ekonomisk marknad är väl knappast överraskande. Men jag måste erkänna att problemen också finns mellan offentliga aktörers skolor i allra högsta grad. Självklart skulle dessa inslag kunna minskas bland annat genom att ta bort en del incitament, men det är samtidigt orimligt att tro att orättvisor går att utplåna. Det är så många faktorer bakom dem, så jag kan inte ens försöka redovisa alla viktiga.

Givetvis vore det mycket bättre om vinstintresset försvann ur skolan och om man slutade ge betyg för den framtida konkurrensens skull. Ett intyg på avklarade kurser och sedan, där det är nödvändigt, lämpliga antagningsprov vore klart bättre. Men även under rådande omständigheter bör idén om en studentexamen skrotas. Jag tror inte att det räcker med att kalla reformen för ”modern”. Tanken är i grunden gammeldags.

Hur skaffar man tillräckligt med fullfjädrade pedagoger som är fristående? Dessa måste kunna hantera hela landets alla avgångselever i ett rätt stort antal ämnen. De ska kunna synkronisera sina tolkningar inbördes och gentemot de kursplaner som är fastställda. De måste kunna hantera att kursplaner alltid medger ett rätt stort tolkningsutrymme, att examensprov aldrig kan vara helt objektiva eller tillräckligt omfattande.

Det är givetvis en våt dröm att så skulle ske. De sociala insikter som en lärare kan, under ett läsår eller så, skaffa sig om eleven och dess prestationsförmåga skulle väga lätt. Själv var jag fenomenal på att härleda Biot – Savarts lag, men kunde lite om likströmsmotorer. Fast det var just det min examinator var förtjust i. Det gick som det gick (jag studerade fysik på hög nivå trots ett svagt studentbetyg). Utanför gymnasiets port stod föräldrar, släkt och vänner. En av klasskompisarna fick gå ut bakvägen med studentmössan i en kasse. Han klarade inte proven.

Inbilla er ingenting. Bara för att man ser ett problem behöver man inte ha kläm på rätt lösning. Det har inte centern i denna fråga.