Klasshat är en självdestruktiv känsla. Indignation och rättvisepatos är bättre. Bildning och organisering är bäst.

Men det är svårt att inte känna klasshat när man läser den lilla konkreta reportage- och debattboken ”De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass” som tar upp villkoren för de lägst betalda arbetarna i tjänstesektorn. Dubbla jobb till slavlöner i den lägre arbetarklassen, statlig subventionering av städhjälp till den övre medelklassen.

En skakande skildring av det nya klassamhället, väl värd att bli läst och diskuterad. De osynliggjorda äntligen upplyfta i ljuset i en tid när mediafolket babblar om att ”nuförtiden är väl alla medelklass”. Mer av sånt.

Inte för att de däruppe skulle lyssna på dem därnere. På jobbet, i min fackföreningstidning Kommunalarbetaren, och i korta inslag på teve berättar vanligt folk om hur verkligheten ser ut på dagens slimmade arbetsplatser. Varpå cheferna oberört svarar att så är det inte alls (här finns en stor uppgift för vänsterpressen att öppna upp spalterna för jobbmissnöjet).

Nej, arbetarverkligheten måste fram för att människor ska inse att deras situation på jobbet ingår i den nyliberala kapitalismens globala offensiv mot arbetarklassen och deras ekonomiska och sociala landvinningar. Och att vi bara tillsammans kan göra något åt saken.

Men varför blev det så här? Mycket har att göra med förändringarna inom arbetarklassen som på olika sätt försvagat och splittrat den kollektiva sammanhållningen, vi-känslan och solidariteten (eftersom man tillåtit det att ske). Författaren nämner denna nya verklighet och att facket inte kan hantera den (eller inte vill?). Nedan har jag byggt på den beskrivning hen gjort i boken;

Förr bestod arbetarklassen mer av svenskar, medborgare (lagskyddade), män, fastanställda, industriverksamma, storföretagsanställda, ”kollektivavlönade” (samma lön), svenskföretagsanställda, fackligtaktiva, politiskmedvetna, stadiganställda (samma jobb kanske livet ut), kollektivmedvetna, ”klassidentitetade”, ”jobbsäkra” (låg arbetslöshet), ”socialisttroende”, ”reformstödda” (lagar som gynnade dem), heltidsjobbande, ”bravillkorade” (goda anställningsförmåner), ”sammanhållna” (inga stora löneskillnader), ”välfärdsstödda” (en stor bra offentlig sektor), ”inkluderade” (plats för nästan alla i arbetslivet), ”enjobbade” (ett jobb, en arbetsplats, en sammanhållen arbetstid), ”formelltanställda” (lagliga jobb), ”tillsammansjobbande” (har arbetskamrater), ”svenskspråkskunniga”, ”nationsanknutna” (bor stadigt i Sverige/Europa), ”släktoberoende” (behöver oftast inte försörja släktingar), ”nationalstatsberoende” (vill och kan stanna i Sverige), ”fackmäktiga” (mer decentraliserad makt i fackföreningsrörelsen), ”pratigare” (högre i tak på arbetsplatserna vad gäller kritik och diskussion).

Idag har arbetarklassen ett större inslag av invandrare, papperslösa (rättslösa ”illegala”, kvinnor mer sextrakasserade), kvinnor, osäkert anställda (”prekariatet”), tjänsteverksamma, småföretagsanställda, ”individavlönade” (individuell lönesättning), globalföretagsanställda, fackligtpassiva, politiskomedvetna, flexibla (ständiga påtvingade jobbyten), individualister, ”klassokunniga”, ”jobbosäkra” (hög arbetslöshet), ”politiskdesillusionerade”, ”reformförsvagade” (lagar som gynnar arbetsgivarna), deltidsjobbande, ”dåligtvillkorade” (sämre eller inga anställningsförmåner), ”söndrade” (stora löneskillnader, många nyfattiga), ”ofärdsdrabbade” (nedskärningar, besparingar, privatiseringar, avregleringar), ”exkluderade” (större krav och mer jobb som slår ut människor, vissa får inte jobb på grund av ålder, etnicitet, utbildningsbrist och handikapp), ”flerjobbade” (flera arbeten eller arbetsplatser, splittrade arbetspass och helgjobb, långa resor), ”informelltanställda” (svartjobb), isolerade (få eller inga arbetskamrater), ”svenskspråksbristande”, ”nationssplittrade” (lever fysiskt och/eller andligt med en fot i Sverige/Europa och med en fot i hemlandet, dit man kanske vill återvända), ”släktberoende” (behöver ofta försörja släktingar i hemlandet). ”nationalstatsoberoende” (tvingas söka jobb i flera länder), ”fackmaktösa” (centraliserade hierarkiska fackföreningar), ”tystade” (rädsla för att yttra sig på jobbet).

Författaren skildrar hur det ser ut på golvet, bland gräsrötterna, hos ”verklighetens folk” – där städrock ersätter blåställ. Det är vackert så. Men som Marx ungefär sa; Det är bra att skildra verkligheten, men bättre att hitta lösningar för att förändra den.