Även bland borgerliga politiker brukar det heta att vård, skola och omsorg ska vara gemensamt finansierad. Regeringens förslag om avdrag för läxhjälp och Miljöpartiets förslag om avdragsfinansierat bostadsbidrag för ensamstående föräldrar signalerar något nytt.

Nu är det den enskildes skatteutrymme som avgör vilken välfärd man ska kunna unna sig. Reseavdrag, jobbskatteavdrag, ideella avdrag, RUT-avdrag, ROT-avadrag, läxhjälpsavdrag och bostadsomkostnadsavdrag – vad kan man vänta sig från kreativa politiker härnäst? Barnomsorgsavdrag på helger kanske, eller avdrag för förebyggande hälsovård?

Förstår inte politikerna att många trots hårt heltidsarbete inte kommer upp i så höga löner att skatteutrymmet räcker till för alla dessa avdrag. Är det inte behoven som ska styra hur gemensamma resurser nyttjas och inte den egna betalningsförmågan? Skatterna är en gemensam resurs och nu ser vi en politik växa fram där den enskilde i ökad utsträckning avgör hur skatteutrymmet ska användas. Vart tog solidariteten vägen?

Den som bor på landet i ett enkelt hem, som kanske tillhör de 250 000 villaägare som fick höjd fastighetsskatt, och som har långt till arbetet och skulle behöva använda ROT, får kanske inte över till ett läxhjälpsavdrag. De som redan är nära att slå i avdragstaket tvingas kanske välja mellan energisparåtgärd och läxhjälp. Den med hög lön kan däremot få statsbidrag till allt. Så vidgar politikerna klyftorna snabbare än lönespridningen förmår göra. Man undrar ju vad facket säger?

Visst ser det snyggt ut i statsbudgeten när många reformer inte blir synliga som kostnader, men vilket samhälle får vi när det bara är de som har råd att köpa statsbidragen som kan få dem. Ett avdrag är i verkligheten ett bidrag och det finns många som inte har beskattningsbara inkomster men som har behov, har ni glömt bort det politiker?