Satte mig ned häromdagen och började läsa Sverigedemokraternas budgetförslag, den så kallade ”skuggbudgeten”, när jag fick höra om den numera omtalade SD-videon. Efter att ha sett videon och läst rapporten slog det mig att de båda i väldigt hög grad är präglade av rädsla. Det tycks mig som om Sverigedemokraterna inte i första hand är ett protestparti utan ett skrämselparti. De ser fiender både innanför och utanför Sveriges gränser och alla ska bekämpas med ekonomiska medel. För pengar, det är något SD räknar med att få in. När alla andra partier har beräknat att kunna skapa ett budgetutrymme på knappt 20 miljarder så räknar SD med att få ihop hela 48 miljarder till sitt förfogande - om de får makten över Sveriges finanser, vill säga.

Hemligheten bakom dessa extra 28 miljarder ligger framförallt i att invandringen och immigrationen i stort sett helt försvinner ur budgeten. Inte heller biståndet blir det mycket kvar av då SD ser SIDA:s arbete som verkningslöst och även drar slutsatsen att ”denna politik har varit extrem i förhållande till folkviljan”. Vilka som ingår i denna folkvilja är dock oklart. De övriga miljarderna skrapas ihop genom att vi går ur EU och slipper då betala unionsavgiften. Detta kan ju vara klokt då jag förvånat läser i budgeten att euron idag är det största hotet mot Europeisk fred.

Den sittande regeringen planerar att lägga extra pengar på just invandring och immigration för att kunna hantera den ökande strömmen av människor som flyr kriget i Syrien. Men SD argumenterar bestämt för att människor bäst hjälps i sina egna hemländer. Slutsatsen blir alltså att människor som flytt sina hem för att undkomma kriget, nu bör återvända till sitt krigshärjade hemland för där kan vi hjälpa dem bäst! Av samma anledning menar de att all hjälp till utsatta människor ska ske genom FN (UNHCR). I praktiken innebär detta att vi aldrig mer behöver ta emot någon större mängd flyktingar så länge vi skänker en summa till FN. Lite på samma sätt som vi ger bort en del av växeln för att stilla vårt samvete. Detta är retoriskt smart. Genom att skänka en mindre summa pengar till FN kan nu SD fritt argumentera för att inga invandrare eller flyktingar behöver komma till Sverige. Kallar du denna politik för invandrafientlig behöver de endast hänvisa till FN och påpeka att det faktiskt är en mera ”pragmatisk biståndspolitik”.

Men hur hotad är egentligen svensken? Tja, bara i innehållsförteckningen finner vi ordet trygghet tretton gånger. Hela det svenska kulturlivet tycks vara ett enda slagfält. Massa pengar ska investeras i att förvalta gamla kyrkor och borgar. För kultur är både medicin för själen och förenar det svenska folket, menar SD. Den destruktiva mångkulturen räknas såklart inte in här. Men alla svenska minoriteter ska strös med pengar, ja förutom romerna förstås. Med sina femhundra år i Sverige är de tydligen inte en svensk minoritet. Ett citat jag fann lika roande som skrämmande var detta om kulturell penningpolitik: ”… satsningar finansieras också delvis genom att vi i förhållande till regeringen är något mer återhållsamma med skattesubventionering av samtidskonst och samtidskonstnärer”. Tacka vet jag en gammal go Viking. Han är ju i alla fall redan död!

I kapitlet ”trygghet” vill de även återinföra hemvärnet och rusta upp försvaret för att värna om den nationella tryggheten. Även här är hotet oklart, osynligt, men kanske kan deras uppmaning till att helt stoppa alla demokratiseringsprojekt i Östeuropa vara en ledtråd? Med detta dokument i åtanke ter det sig inte så märkligt att tre vuxna män känner att de måste beväpna sig med järnrör för att kunna värja sig mot en berusad man (som de för övrigt var tvungna att leta upp först, innan de kunde skydda sig ifrån honom). Men han kunde ju vara grovt kriminell, han påstod ju det! Ja, men man ska inte tro på allt folk säger. Det, om något, har väl Sverigedemokraternas partiledning lärt oss.