Jag har under lång till följt och skrivit om Västsahara, ett ökenland med mineraler, olja och fiske men sedan årtionden ockuperat av Marocko med föga förhoppningar om folkomröstning och demokratiutveckling inom överskådlig tid. Bättre har det gått för grannlandet Mauretanien som trots många skuggor strävar efter demokrati och som blivit något av en brobyggarnation mellan den arabiska, muslimska världen och länderna söder om Sahara. Genom den ideella Stiftelsen Global Kunskap fick jag möjlighet att i slutet av förra året besöka landet och träffa både politiker och människorättsaktivister.

På en yta som är två och en halv gånger Sveriges bor drygt tre miljoner invånare. Det är ett ökenland med torka, brist på dricksvatten och livsmedel. Dessutom tillkommer den aldrig sinande flyktingströmmen från det krigsdrabbade grannlandet Mali.

Mauretanien är en del av det oroliga Sahelområdet och för en ständig kamp mot terrorism och extremism och för demokrati i det egna landet. Just nu råder flerpartisystem och även relativ pressfrihet men demokratin i landet är bräcklig. Statskupper har snarare varit regel än undantag men efter de senaste kupperna 2005 och 2008 har det ändå genomförts någorlunda fria val och oppositionspartier tillåts verka helt fritt.

Två betydelsefulla rörelser i landet är kvinnoorganisationen Association des Femmes Chefs de Famille AFCF (Förbundet för kvinnliga familjeförsörjare) och anti-slaveri-organisationen SOS-Esclaves. Båda vittnar om att klimatet för folkrörelser var svårt fram till statskuppen 2005. Den kuppen ledde så småningom till fria val och nu är dialog med myndigheterna möjlig.

AFCF har mer än 5 000 medlemmar och bärs upp av volontärarbete. Ordföranden Aminetou Mint Moctar säger kraftfullt att lagen som reglerar giftermål, skilsmässa och omvårdnad helt enkelt måste förbättras, attityden till kvinnor måste ändras. Hon ifrågasätter inte lagar som är baserade på koranen men hon efterlyser en modernare tolkning.

Många av kvinnorna som kommer i kontakt med AFCF är eller har varit offer för slaveriet som formellt avskaffades 1981 och kriminaliserades 2007 men som alltjämt existerar, speciellt på landsbygden. Det handlar om både socialt och ekonomiskt beroende som går i arv.

SOS-Esclaves (SOS Slaveri) bildades 1995. Organisationens grundare och ordförande är Boubacar Ould Messaoud. Hans föräldrar var slavar och han själv föddes som slav.

– Även om slaveriet kriminaliserades 2007 återstår mycket att göra för att förändra urgamla kulturmönster på landsbygden och för slavar som frigivits eller rymt finns ingenstans att återvända till. Det är svårt att kunna hitta något arbete utan skolgång. Ofta får organisationen besök av före detta slavar som inte vet hur de ska kunna ordna sin försörjning konstaterar han.

En som lyckats med klassresan är parlamentets talman Messaoud Ould Boulkheir, den förste haratin (den folkgrupp som traditionellt har varit i underordnad ställning) som blev en politisk ledare i Mauretanien. Messaoud Ould Boulkheir har en stark personlighet, är vänlig och ödmjuk. När han växte upp före självständigheten var varje familj enligt lag skyldig att skicka minst ett barn, son eller dotter, till kolonialmaktens skola. Men slavägaren, som vid den här tiden ägde hans familj, ville inte skicka något av sina egna barn då de fruktade att skolan skulle ge barnen en katolsk utbildning. Därför fick han själv chansen. Självständigheten 1962 öppnade sedan helt nya möjligheter för honom.

När det uppskjutna val till Nationalförsamlingen som skulle ha hållits 2011 kommer på tal blir talmannen Messaoud Ould Boulkheir plötsligt lite svävande och osäker.

– En fullständig folkräkning genomförs just nu i landet som ska resultera i en verklig och gällande röstlängd. Det arbetet har nått mycket långt och så snart det är klart kommer val till Nationalförsamlingen att genomföras, säger han.

Men det går inte att få svar på frågan vilken ställning landets president Mohamed Abdel Aziz har. Enligt den officiella versionen blev han av misstag beskjuten av sina egna livvakter i ökenområdet nära huvudstaden Nouakchott i oktober 2012 och har sedan dess under långa perioder vistats i Frankrike för medicinsk vård. Den demokratiska utvecklingen är långt ifrån problemfri.