Frustrerande. Så beskriver de båda asylaktivisterna vinterns demonstrationer mot Reva och regeringens flyktingpolitik. Trots den massiva uppmärksamheten förändras inget. Barn fortsätter att skickas tillbaka till länder som Italien och Malta och arbetet med att effektivisera jakten på papperslösa fortsätter, menar de. Ali Ahmadi föreslog en asylstafett och fler nappade på idén.

– Jag tror att det behövs ett nytt sätt för att få människor att förstå flyktingpolitiken, säger Gabriella Jacobsson.

Genom att vandra från stad till stad, ordna torgmöten och diskutera med människor längs med vägen hoppas de åter rikta strålkastarljuset på frågan.

Många av de som redan sagt att de kommer att ansluta sig till stafetten lever i dag som papperslösa men kommer till sommaren att ha gått in i asylprocessen. Syftet är att skapa möten och förståelse för varför människor flyr, enligt Ali Ahmadi och Gabriella Jacobsson. Och att bryta den barriär de menar finns mellan de som har flytt och de som inte har gjort det.

– Det handlar fortfarande om ett ”dem” och ett ”oss”, även om vi alla är en del av samma samhälle. Vi lever väldigt långt ifrån varandra, säger Gabriella Jacobsson.

Genom sitt engagemang i asylrörelsen konfronteras hon ständigt med mardrömslika historier sprungna ur minnena från krigets fasor och ett liv på flykt. Historier hon själv tycker kan vara svåra att ta till sig och förstå.

– Det är sådant som inte går att föreställa sig. Det handlar om liv och om död. Att lämna sitt land och fly är inget man gör av fri vilja.

Ali Ahmadi nickar. Han har själv tillbringat år på flykt, en flykt som tagit honom genom Iran och Turkiet samt en rad europeiska länder. I Italien bodde han som hemlös i ett skjul på en tågstation. Vid något tillfälle registrerades han av myndigheterna. När han till sist nådde fram till Sverige blev han nekad att söka asyl.

– De sa bara att jag var tvungen att åka tillbaka, jag förstod inte reglerna. Jag fick känslan av att det var som ett lotteri, några fick stanna – andra skickade de iväg.

Men att återvända var aldrig något alternativ för Ali Ahmadi. Minnena från Italien ville han inte återuppleva och som många andra från minoritetsgruppen hazarer i Afghanistan är han förföljd. Istället valde han att gå under jorden i 18 månader, ett liv han beskriver som präglat av ständig rädsla och oro. För två månader sedan kunde han för första gången söka asyl i Sverige. Livet förändrades över en dag och rädslan har släppt. Vad reglerna och den rådande flyktingpolitiken får för konsekvenser är nu något han vill att folk ska förstå.

– Jag vill att man ska förstå varför människor lämnar familj, vänner och sitt språk och flyr från sitt land, säger Ali Ahmadi.