Lina Norsell är heller inte ensam. Enligt en uppskattning från Sveriges biodlares riksförbund kan nästan vart femte bisamhälle i landet ha strukit med.

– Det är verkligen tråkigt, säger Lina Norsell som bor strax utanför Degeberga i nordöstra Skåne.

Att bin dör över vintern är förvisso inget konstigt. De små flygfäna är känsliga varelser. Allt ifrån gifter till parasiter och kvalster kan orsaka sjukdomsutbrott som i värsta fall kan utplåna hela kolonier. Men den vanligaste orsaken till vinterdödligheten är svält, enligt Ingemar Fries som är forskare på SLU.

– Vi har sett att foderåtgången i många samhällen varit hög i år, bisamhällen som legat på gränsen har inte klarat sig.

I sju år har Lina Norsell hållit bin för att producera ekologisk honung. Genom tips och väl beprövade knep har hon lärt sig att hålla bisamhällena friska. Och för varje år har hon blivit bättre på att parera den höga dödligheten. Men i år lyckades hon inte.

– Cirka fem procents förlust hade jag räknat med, inte mer – jag har aldrig förlorat så här många bin tidigare.

Den främsta anledningen tror hon är den långa vintern. Enligt hennes egna anteckningar har våren varit två veckor försenad. Först nu börjar de överlevande bina ge sig ut på jakt efter pollen från vitsippor och sälj.

– När väl maskrosorna kommer behöver jag inte oroa mig längre. Då finns det mycket av både pollen och nektar och jag vet att de får in den mat de behöver

Men även milda och korta vintrar dör i snitt vart tionde bisamhälle varje år. Lina Norsell tror att orsakerna kan vara flera.

– Bina avlas ofta fram vilket jag tror har gjort dem sårbarare. Jordbruket kan också vara en orsak. Är det monokultur får bina endast i sig pollen från en växt, vilket jag inte tror är bra för deras magar då de precis som oss behöver en varierad kost.

Sedan 2006 pratar man i USA om en massiv bidöd. Uppemot en tredjedel av alla bin dör varje vinter. Sedan dess har det spekulerats i om så kallade neonikotinoider varit boven i dramat. Lina Norsell misstänker att bekämpningsmedlet kan ha orsakat att ett av hennes bisamhällen dog. I november upptäckte hon att en bikupa som stod precis vid kanten av ett rapsfält var tomt.

– När jag lämnade det i höstas var det ett starkt och friskt samhälle och de hade mycket mat, jag hade ingen föraning om att det kunde gå illa med det samhället.

Ingemar Fries har forskat på bins hälsa och håller det för osannolikt att just de omdebatterade neonikotinoiderna är den främsta orsaken till att så många bisamhällen inte överlever. I USA är situationen annorlunda menar han.

– De driver bina mycket hårdare och utsätter dem för massa påfrestningar, gifterna är fler och bisamhällena tvingas ofta emigrera och äta pollen från monokulturer som inte är särskilt bra. Det är nästan förståeligt att de har haft problem i USA.

En större bov i dramat tror han är det så kallade Varroakvalstret. Ett skadedjur som i princip alla biodlare måste tacklas med och som parasiterar på bin från larvstadiet tills det att biet dör.

– I korthet kan man säga att det är det absolut största överskuggande problemet för biodlarna.

Så också för Lina Norsell. Men det är inte ett större problem än att hon kan klara av det. Som ekologisk biodlare får hon inte använda sig av läkemedel för att bekämpa skadedjuret. Istället använder hon sig av oxaslsyra och myrsyra.

– Det är många som inte tror att det fungerar men för mig räcker det för att hålla nere kvalstret, säger hon.