Recension


  • Ryan Gosling (Julian) på hämnarstråt.
Fria Tidningen

Resa mot botten utan retur

Nicolas Winding Refns nya film rör sig i ett eget, extremt blodigt, universum. Only god forgives är en resa mot botten utan slut. Martin Holmström är imponerad.

I Cannes skapar kritikerna sina egna nyheter genom att bua och applådera filmer och sedan skriva artiklar om mottagandet. Nyligen rapporterade DN om att många i publiken lämnade salongen under den första pressvisningen av Only god forgives.

Den här gången behöver det dock inte bara ha varit för att få stoff att skriva om och för att hinna bättra på solbrännan. Nicolas Winding Refns nya film är ovanligt våldsam och blodig.

Julian driver en thaiboxningsklubb i Bangkok som täckmantel för narkotikahandel. När hans bror Billy blir mördad för att i sin tur ha torterat ihjäl en 16-årig prostituerad anländer brödernas mor och hetsar Julian att hämnas. Bakom mordet på Billy står en polisman som snart får mytologiska dimensioner. Utrustad med samurajsvärd och med en övernaturlig förmåga att identifiera sina fiender påminner han om gestalter tagna ur asiatiska kampsportfilmer.

Det är också tydligt att Refn har inspirerats av asiatisk film. Här varvas blod och köttslamsor med gulliga barn och flickor i klänningar på ett halsbrytande sätt, och polismannen sjunger thailändska sånger på en scen omgiven av plastblommor när han inte sprättar upp kroppar.

Men någon actionfilm är inte Only God forgives. Tvärtom. Refn jobbar med ovanligt mycket slow motion och dröjer vid detaljer. Filmen är ett tillstånd, där dovt brus och dissonanser ger ljud åt ett inre töcken. Det går knappt att urskilja människors ögon, pupiller och iris tycks smälta samman till en svart massa.

Refn instruerade Kristin Scott Thomas att gestalta Crystal, modern, som en insekt, men jag associerar mer till ormar. Det är något reptilartat över hur hon smeker sin son och försöker förföra honom till att utkräva hämnd. All beröring i filmen är uttryck för primitiva begär, det finns inget utrymme för omtanke eller ömhet.

Nej, det är inte en värld av känslor och psykologisk gestaltning som Refn bjuder på. Knappast överraskande om man har sett hans tidigare filmer. Jag påminns om Kill Bill, inte enbart för att Tarantinos mastodontfilm är en pastisch på asiatiska våldsorgier och även den har hämnd som tema, utan också för att Refn verkar ha fått smak för ett av Tarantinos signum – den sadistiska fascinationen vid att lemlästa och stympa människor. Till skillnad från i Tarantinos filmer är penetreringen av kroppsdelar med vassa föremål betydligt mer närgången och realistisk i Only God forgives.

Filmen innehåller några av de blodigaste scener jag inte har sett. Och jag blundar inte ofta på bio.

Ändå går det inte att komma ifrån att det är något storslaget över Only God forgives. Refn har, på ett liknande sätt som i Pusher, skapat ett hermetiskt slutet, ödesbestämt universum. Här råder orsak och verkan, och det känns lika meningslöst att försöka psykologisera skeendena som att försöka psykologisera de små blanka metallkulorna som fysiklärare använder för att illustrera Newtons lagar. Människan i Refns värld är marionetter, kroppar som leds in i slaktfållan, om det är av gud eller djävulen låter jag vara osagt.

Ryan Gosling är lika nollställd och vagt sorgsen som i Drive, och det närmaste han kommer andra människor är när han för upp handen mellan benen på en prostituerad, eller när han på ett identiskt sätt för in handen i sin döda mors uppsprättade mage.

Att det ska gå illa förstår man tidigt, så jag avslöjar ingenting när jag säger att det inte bjuds på något lyckligt slut. Men till skillnad från en film som Scarface finns det ingen fallhöjd i Only God forgives. Den börjar på botten och gräver sig djupare, rör sig från mord till mord i en orsakskedja utan början eller slut.

Fakta: 

Film

Only god forgives

Regi Nicolas Winding Refn I rollerna Ryan Gosling, Kristin Scott Thomas, Tom Burke, Vithaya Pansringarm m fl.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria