Efter de massiva protesterna mot Odenplansgallerian var folk på tårna och det skapades snabbt ett stort motstånd även mot Hornstullsgallerian när planerna presenterades. Framför allt handlade det om välgrundade farhågor om allmänt höjda lokalhyror i området och utslagning av småbutiker och hantverkare. Då gjorde finansborgarrådet Sten Nordin (M) och Bonnier fastigheter en utfästelse – man skulle skapa en alternativ galleria, en intim mötesplats för högalidsborna där inte butikskedjorna dominerade. Nu har vi facit: en miniklon av Liljeholmsgallerian, en parad av stora butikskedjor fast med en kraftig inriktning på ungdom. Och något annat var med all sannolikhet aldrig aktuellt, för vilka små frifräsare hade haft råd med dessa hyror? Det är så här man arbetar numera – med lögner och manipulationer.

Vid sidan av butikskedjorna dominerar sedan snabbmaten. Och det är följaktligen över en portion fastfood eller i kassorna de naturliga mötena mellan högalidsborna ska ske. Det vill säga med plånboken i handen. Vi har hittills inte lyckats hitta någon enda soffa, bänk eller liknande för den shoppingtrötte att vila sig på i gallerian. Här i ”Nya Hornstull” har man tänkt på allt; här göre sig icke ledighetskommittén eller stugvärmare besvär. Att rätt klientel rör sig på mötesplatsen svarar även ett par uniformerade herrar för.

I dag när fattigdomen åter tillåts breda ut sig i samhället är det ytterst angeläget att det finns en god tillgång på lågprisbutiker inom i synnerhet dagligvaruhandeln. Trots en helt ny galleria har Hornstull och Hornsgatans västra sträckning fortfarande endast högprisbutiker! Hela fyra till antalet. Hur är det möjligt? Det är således viktigare att medborgarna har nära tillgång till inköp av tonårskläder än billig mat. Kanske utgör avsaknaden av billigt daglig bröd en del av den aktiva gentrifieringsstrategin liksom själva gallerian?

Och var blev tunnelbanestationens generösa luftiga biljetthall av? Den som så väl behövs nu när den nya handelsplatsen lockar fler besökare? För att ge plats åt små shoppingbås har hallen snävats av till något av en ränna, vilket blir väldigt uppenbart i rusningstrafikens stress där det kan vara svårt att ens hitta sin egen gångart då man tvingas in i lämmeltåget.

Frågande är vi också till tillbyggnationens utförande som vi även överklagade. Det finns ett anpassningskrav i Plan- och bygglagen. Men denna påbyggnad tillåts tvärt om fjärma sig så mycket som möjligt från omgivningens strama funktionalism och klassicism samt ljusa färgsättning, vilket skapar en skorrande dissonans. Att bära iögonenfallande aparta maskeradkostymer eller galakläder en eller ett par dagar om året kan väl vara lite festligt, men inte 365! Ty man tröttnar mycket snabbt på det spektakulära och gapiga.

Fast vad tillbyggnationen i första hand har blivit omtalad för är ju emellertid den exceptionella bruksvärdesförsämring, i det här fallet i form av en närliggande mörk vägg och servering utanför fönstret, som hyresgäster numera tydligen förväntas tåla i stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius (M) Stockholm. De skisser som Bonnier fastigheter lade fram var ju för övrigt även de helt missvisande/manipulativa, vilket var skälet till att de boende inte överklagade.

Kommer ni ihåg ”kisstrappan”? Det där lite halvdiskreta ”avträdet” som även fungerade som passage upp till viadukten. Jag var aldrig särskilt förtjust i den. Men så cyklade jag förbi den nya trappan här om dagen, den som kantas av Långholmsgatans brusande trafik, och döm om min förvåning när jag även från den uppfattade den där omisskännliga lukten av intorkad ammoniak. Förstår det opassande i att i det här sammanhanget nämna madeleinekaka, men det var den effekt det hade på mig; det vill säga jag fick en kraftig flashback och kände, trots två nya fina torg, en instinktiv saknad efter det gamla, genuina och lite ruffa men också ärliga, där alla hade en plats oavsett plånbok. Precis som det förr alltid var på Knivsöder där jag bott i 30 år.