Christina Ouzounidis nya pjäs handlar om oss. Vi som en del av jorden och naturen. Som människor och djur. Som gudomliga. Nu har vi har brutit kontakten med allas vårt ursprung, struntat i vattendragen, bergen, haven, fälten, väderleken, faunan, zoologin, ornitologin, och vår näste. Vi famlar i våra försök att kommunicera, vi fastnar i våra identiteter, vi försöker. Är försöket värt något?