Avgrunden under medelklassoffan | Stockholms Fria

Recension


Teater
Perplex
Av: Marius von Mayenburg
Var: Teater Tribunalen
Regi: Henrik Dahl
Musik: Dror Feiler
Skådespelare: Andrea Edwards, Benjamin Moliner, Sylvia Rauan, Jan Ärfström

  • En komisk höjdpunkt är en maskeradfest med homoerotiska förvecklingar i ytterst märkliga kostymer, skriver Tomas Håkanson.
Stockholms Fria

Avgrunden under medelklassoffan

Teater Tribunalens nya pjäs Perplex väcker oro och bjuder på skratt.

Scenen hos Teater Tribunalen är den klassiska borgerliga salongen i modern tappning, där två synbarligen barnlösa medelklasspar i yngre medelåldern träffas. Så mycket är klart. Allt annat är... tja, flytande. Konstellationer och situationer växlar hela tiden. Vem är tillsammans med vem och vad är det som händer? Här finns ekon av all världens borgerliga familjedramatik från O'Neill till Norén, men i en förvrängd skrattspegel där ett tiotal pjäser får plats i en, och det på totalt en och en halv timme.

Stundtals är det absurt och mycket roligt. Ett par kommer hem till sin lägenhet som det andra paret har sett efter och vattnat blommor, men elen är avstängd och främmande saker står framme i vardagsrummet. Plötsligt är det andra paret lägenhetsinnehavare och ska gå och lägga sig, så det första paret måste gå hem till sig. Det första paret återkommer i form av lätt utvecklingsstörd son med en flickvän med halsbrytande kinesisk brytning. Och så där fortsätter det. En komisk höjdpunkt är en maskeradfest med homoerotiska förvecklingar i ytterst märkliga kostymer.

Första intrycket är att detta är en bagatell. Förbaskat rolig men ändå en bagatell. Men efter hand smyger sig en oro in. När allting är så osäkert, när man inte ens vet om den lägenhet man bor i verkligen är ens egen, då är frågan om medelklassens livsform är så fast förankrad som den tycks vara. Dessutom har familjen en utländsk au pair-flicka som de hunsar och förnedrar, och i slutet sitter skådespelarna ensamma i ett öde rum utan scenografi. Avgrunden och våldet lurar alltså under den bekväma vardagsrumssoffan. Men en annan tolkning är också möjlig: den småborgerliga konventionen är så stark att den överlever allt, den färdiga formen fylls ständigt på med nya människor som snabbt finner sig i situationen och spelar sin roll. Otrohet och sexuella utsvävningar glöms bort och sopas under mattan – eller under soffan. Vi är alla delar av en livets teater som inte går att fly från.

Nå, hur som helst är pjäsen flyhänt och effektivt regisserad av Henrik Dahl. Bland skådespelarna minns jag särskilt gärna Benjamin Moliners plastiska ansikte i växlingarna mellan trulig pojke och frustrerad medelklassman. Och Andrea Edwards tonträff är som vanligt perfekt.

Rekommenderade artiklar

Sällsynt lyckad Tjechovtolkning

Recension

Anton Tjechov lär ha klagat på att hans rollfigurer framställdes som lipsillar. Det är ett ständigt problem i Tjechovuppsättningarnas historia: författaren ansåg sig ha skrivit komedier, på teaterscenen visas pjäserna allt för ofta som oändligt långsamma, melankoliska relationsdramer. Numera har många ambitionen att bryta med den traditionen, men sällan har det gjorts med en sådan energi och ett så storartat resultat som på Moment i Gubbängen.

Intensivt kammarspel som stannar i minnet

Recension

Jon Fosse kan beskrivas som en norsk Lars Norén. Men en smula mindre skoningslös än Norén, med en mer förlåtande blick på människorna och en elegisk ton. Så även i Mor och barn, som nu spelas på Fria teaterns lilla scen på Kungsholmen.

© 2021 Stockholms Fria