Recension


Teater
Eldslandet Av: Mario Diament Översättare: okänd Regi: Cayetano Ruiz Musik: Nils Personne Scenbild: Torulf Wetterrot I rollerna: Maria Litorell, Isa Aouifia, Inger Norryd, Måns Westfelt, Joakim Gräns, Anno Lindblad Scen: Aliasteatern

Stockholms Fria

Mer debattinlägg än scenkonst

Aliasteaterns nya föreställning Eldslandet utgår från ett verkligt terrordåd i London 1978, när två palestinier sköt mot en buss med israelisk flygbolagspersonal och en flygvärdinna dödades. Flygvärdinnans kollega, som klarade sig från attacken med en lättare skottskada, sökte 25 år senare upp en av terroristerna i fängelset och startade en kampanj för att få honom frisläppt. Hon gjorde också en dokumentärfilm om hela historien. Den argentinske dramatikern Mario Diament har här gjort en scenversion av händelserna.

Kvinnan Yael är en fredsaktivist som kämpar mot Israels ockupationspolitik, men beslutet att möta den man som kunde ha blivit hennes mördare är sannerligen inte lätt att fatta. Människor drar i henne åt olika håll: hennes man och den döda kollegans mor försöker avråda henne, fångens advokat vill få henne att skriva på en nådeansökan. I samtalet med fången slits hon mellan avskyn för vad han har gjort och försöken att förstå honom: Vad gör en människa så desperat att hon kan fås att delta i en terroraktion?

Detta är ett idédrama där personerna i Yaels omgivning blir bärare av olika attityder till Palestinafrågan och Israels historia. Maken är en gammal fredsaktivist som blivit cynisk på äldre dagar, kollegans mor har högernationalistiska åsikter, Yaels far deltog i kriget vid Israels bildande 1948 och blev vittne till många övergrepp mot palestinska civila. Diskussionerna med dem tar lika stor plats som föreställningens centrum, samtalet med fången i fängelset.

Som mångbottnat debattinlägg i den eviga Palestinakonflikten är denna föreställning alldeles utmärkt. Det märks att Mario Diament är journalist och väl insatt i olika synsätt på konflikten. Men som scenkonstverk är den faktiskt tveksam. Personerna blir föga mer än osannolikt välformulerade representanter för sina respektive åsikter. Draget av dramaturgisk konstruktion blir lite väl tydligt.

Skådespelarna gör vad de kan för att blåsa liv i sina rollfigurer, och gamla skådespelarrävar som Måns Westfelt och Inger Norryd är alltid roliga att se, men texten ger dem inte mycket att jobba med. Bäst lyckas Isa Aouifia som den fängslade terroristen. I sanningens namn har han också den mest intressanta texten, en text som ger honom möjlighet att spela ut ett brett känsloregister med värme, förtvivlan, sorg och ilska om vartannat. Han gör fången till en i grunden mycket sympatisk människa som av vrede över nöd och förtryck har drivits till våldshandlingar.

Slutligen måste jag konstatera att Aliasteatern ingenstans anger namnet på pjäsens översättare. Det är en upprörande nonchalans med tanke på att översättaren räknas som upphovsperson på jämställd fot med författaren.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Intensivt kammarspel som stannar i minnet

Recension

Jon Fosse kan beskrivas som en norsk Lars Norén. Men en smula mindre skoningslös än Norén, med en mer förlåtande blick på människorna och en elegisk ton. Så även i Mor och barn, som nu spelas på Fria teaterns lilla scen på Kungsholmen.

Sällsynt lyckad Tjechovtolkning

Recension

Anton Tjechov lär ha klagat på att hans rollfigurer framställdes som lipsillar. Det är ett ständigt problem i Tjechovuppsättningarnas historia: författaren ansåg sig ha skrivit komedier, på teaterscenen visas pjäserna allt för ofta som oändligt långsamma, melankoliska relationsdramer. Numera har många ambitionen att bryta med den traditionen, men sällan har det gjorts med en sådan energi och ett så storartat resultat som på Moment i Gubbängen.

© 2024 Stockholms Fria