En korsspindel släntrar över landskapet, drinkludren kan inte värja sig. Ett nej är egentligen ett ja. Änglarna förlorar sina flygfält i dimman.

Tidningarnas mittuppslag slår upp med stora rubriker, experter uttalar sig, den våldtagna kvinnans kompis berättar. Emma, 17 på stan tycker till. Stureplansprofilen ler från vimmelsajterna, hälsar via sitt ombud att han är oskyldig.

Allt är som det alltid varit. Som om det är första gången cirkusen har kommit till stan.

Kvinnor våldtas dagligen världen över. På Stureplan, i sunkiga lägenheter i Moskva, i bergen i främmande länder dit man inte kan åka på charter, på Sunny Beachs varma stränder där inget annat än charter existerar.

Här och där. Men ändå på samma ställe. Nere i avgrunden.

Och jag minns. Minns en våltäktsmans ögon.

Det var samma år som ”Fucking Åmål” gick på bio. Han kallades kungen och var några år äldre.

Han skulle köra mig och en kompis hem efter en kväll på krogen i förorten. Vi var 16, 17 år. Barn i vuxenkläder.

Jag minns hur natten slöt sina armar om oss. Hur vi körde mot evigheten, vi och den där killen som sade att vi var snyggast i hela stan. Till och med snyggare än Kelly i Beverly Hills. ”Highway too hell” spelades på radion.

Jag steg av först, jag bodde i de bruna höghusen uppe på kullen. Hon i radhusen ett par mil bort. Det var det som räddade mig från att bli våldtagen. Det var det som gjorde att min kompis förlorade sina vingar, förblindades av ondskan, och slutade tala.

Att jag bodde i det fulaste huset i världen. Att det låg där det gjorde. Undanskymt från resten av världen med planterade träd och buskar vid ingången för att skapa en känsla av mysighet och hemtrevnad. Innan radhusen.

Som om slumpen spelat oss ett sadistiskt spratt. Min kompis blev våldtagen där i bilen då jag stigit av. Djävulen körde henne hem efteråt.

Medans jag satt i ett hus med sliten fasad och längtade bort. Drack mjölk ur en kopp med blommiga kossor och väntade på att livet skulle ta slut.

Hon anmälde honom aldrig. Jag tvingade henne inte att göra det. Tyst gav jag mitt medgivande till det som hänt.

Hon var ju bara en hora, sade man. Och en hora kan inte våldtas. En hora är med på allt. Precis som drinkludren på Stureplan.

Hennes själ låg utslängd i leran, förblödde inför mina ögon. Jag trampade på den. Som glödande kol spetsat med acetonsyra blev hennes vandring. 

Bara det att den anklagade idag fått namnet "Stureplansprofilen" får mig att må dåligt. Det har något allftör skimmrande och upphöjande över sig.

Jag tror inte på Gud. Men jag hoppas att han finns. Att det existerar en himmel och ett helvete, och att helvetet är som fängelset i den amerikanska tv serien OZ. Att Sankte Per kan sin sak.

Och jag måste undra; om män blivit brutalt våldtagna gång på gång år efter år, hade vi då kallat dem horor?