Under ett seminarium i Malmö arrangerat av FARR - Flyktinggruppernas och Asylkommittéernas RiksRåd, Svenska Kyrkan i Malmö samt Asylgruppen i Malmö fick direktören i helgen chansen att markera sin ståndpunkt gällande svensk asylprövning gentemot Irak, Afghanistan och Eritrea. Hans bild av sina medarbetare är en arbetskår med hög moral och ett brinnande intresse för mänskliga rättigheter. Att man ätit ovanligt mycket tårta på verket de senaste åren var inget som diskuterades.

Eliasson har en poäng i sin kraftiga markering angående sitt möjliga inflytande i flyktingfrågan. Migrationsverket tillämpar svensk lag och ska så fortsätta göra även i framtiden. Om besluten som fattas av instansen anses inhumana och bör ifrågasättas så bör detta ifrågasättande riktas mot den folkvalda riksdagen via röstsedel och opinionsarbete.

Samtidigt poängterar generaldirektören sitt personliga engagemang och ställningstagande i frågan. Han menar att Sverige har möjlighet att ge fler människor en fristad, än det antal som ges uppehållstillstånd idag. Eliasson är dock snabb med att understryka att hans personliga uppfattning i frågan inte är relevant.

Frågan är dock om inte handläggning i ärenden där två människor är involverade alltid är subjektiv. Oavsett hur rigid hållning handläggaren än vill ha till klientens öde och förhållanden med hänvisning till gällande lagar och förordningar så påverkar samtalet och det enskilda mötet utfallet i handläggningsprocessen. Ett mänskligt interaktivt möte kan aldrig bli helt objektivt och fördomsfritt. En kontroversiell synpunkt i diskussionen kan vara att Migrationsverket i många fall låter den subjektiva hållningen bli till nackdel för den asylsökande. Om den beslutande generaldirektörens personliga hållning är human och generös borde kanske detta även prägla det lilla utrymme till personlig påverkan som hans medarbetare faktiskt har gällande utfallet i asylärendena.

Efter avslutat seminarium har jag fortfarande inte fått svar på frågan på hur verket kan motivera utvisning av irakier till ett Bagdad där det enligt Migrationsverket råder "svåra omständigheter" och inte en väpnad konflikt. Ett beslut som fattats trots den uppenbara livshotande situation som faktiskt fortfarande råder för oskyldiga flanörer på stadens gator. Samtidigt anser man från verkets sida det vara för farligt för de egna medarbetarna att åka till Bagdad för att bilda sig en egen uppfattning om läget. Svenska beslutsfattares faktiska tid i landet för bedömning av läget i Irak, såväl som i andra krigsdrabbade länder, kan diskuteras. Andrahandskällor är enligt generaldirektören vanligt. Hur motiverar man en asylsökande att återvända till hemlandet om ingen vet vad denne återvänder till, allra minst den som verkställer beslutet?