Vår skog är brutalt misshandlad. Sårad för länge sedan, har den blött och blöder fortfarande. Breda diken som aldrig har en chans att växa över och kalhyggen som står där, gapande tomma för det växer ingen ny skog där.  


Än värre är det med såren som inte syns. Från skogsmaskinerna har giftiga oljor runnit ner i marken. Föroreningar från luften sveper ner över oss och vilka områden som helst. Dioxiner och andra miljögifter som ingen av oss har kunnat se, kryper i markerna. Då och då går larmet. Giftigt! Det är bara att hoppas att vi klarar oss ändå!

Jag var barn på 60-talet vid Laisälven. Jag minns vad jag skrattade åt mina föräldrar som satte på sig en så rolig ryggsäck med något som såg ut som en dykarutrustning med ett munstycke där framme. Jag följde med dem, som glad 5-åring, dessa soliga och fina sommardagar.

De skulle upp till vårat  hygge, några hundra meter från vårat hus och spruta mot lövslyet som hotade våra nyplanterade tallbuskar. Åh, vad det var roligt att springa rakt in i dimman som kom från munstycket där framme. Det såg ut som de hade en snabel och den kletiga vätskan, smetade sig fast på min bara hud. Jag skrattade. 

Något år senare flög flygplan på låg höjd över skogen. Efter svepte det fram en vit svans av dimma. Ett flyktigt moln som sällan hamnade där det skulle. Det blåste iväg över skogar och myrar. Det blåste över älven, föll ner i vattnet och ner på den andra sidan och någon dag senare såg vi förundrat att den gröna sommarskogen blivit alldeles brun. Då minns jag hur de vuxna fått något misstänkt i blicken. De diskuterade med varandra. - Kan detta verkligen vara bra!

Att ämnet hette hormoslyr, var det ingen som reagerade mot, inte då.

Men 1977 gick larmet - det ger cancer. Hormoslyr är ett beskämpningsmedel som förbjöds efter alla skador som medlet hade gett. Ett otroligt medel som vi alla har varit försökskalvar till.

Både jag och mina föräldrar har klarat livhanken, än så länge. Det är många som det har gått sämre för.  Men fortfarande används bekämpningsmedel. När blir de skadliga?

Är det när nog många har blivit sjuka av det?

Av Barbro Bäcklund