Att göra upp om hur en resurs, i det här fallet användandet av atmosfären som CO2-tipp, skall förvaltas på bästa sätt för alla parter med klimatet som första prioritet, är avgörande för hur vi skall klara vår och biosfärens framtida hälsa och välgång. Det är med stor sorg jag ser världens länder och företag tävla om Jordens sinande resurser, särskilt som belöningen till en eventuell framtida vinnare är den ödelagda arenan kampen utspelar sig på: Vår enda planet.

Därför är det extra sorgligt när ett land som USA vägrar att skriva på Kyotoavtalet, med den underförstådda hänvisningen till att de har rätt till mer av de gemensamma resurserna på Jorden än oss andra. De vägrar hittills att ingå några som helt bindande avtal och försöker därför driva en egen linje, vid sidan av FN:s klimatkommission. Denna strategi gör gällande att endast frivilliga åtgärder skall driva utvecklingen mot en stabiliserad koldioxidhalt i atmosfären. Speciellt tråkigt är det eftersom det leder till att en rad andra länder, t ex Australien, att inte heller är villiga att skriva på.

Det är mer förståeligt att Kina ifrågasätter Kyotoavtalet med hänvisning till skillnaden i mängden historiska utsläpp mellan dem och oss i Västvärlden. Vi har ju huvudsakligen byggt hela våra industrisamhällen med hjälp av fossil energi. Även i fråga om utsläpp per capita har de en hel del att ta igen eftersom dessa fortfarande är en bråkdel av våra utsläpp.

Det finns ett par aspekter som ytterligare försvårar arbetet med en fungerande global klimatpolitik. Det första är att atmosfären inte ”tar slut” Istället är det sekundäreffekten förändrat klimat som utgör hotet. Om det hade varit så att atmosfären var på väg att ta slut så hade marknadens ”osynliga hand” åtminstone fungerat bättre än vad den gör idag när inget pris finns på att dumpa CO2 i den.

Det andra problemet är att är att konsekvenserna av klimatförändringarna troligen kommer att drabba de värst som har bidraget minst till uppkomsten av problemet. Sekundäreffekten av detta skulle dock kunna bli kännbart även för oss i Väst med miljöflyktingar, höjda priser på mat, kläder och annat från länder vilka kommer att drabbas hårdare av framtida klimatförändringar.

Så då återstår de politiska lösningarnas väg, och eftersom det handlar om global politik, de diplomatiska lösningarnas väg. Hur skall man då se på fördelningen av rätten att fortsätta släppa ut stora mängder CO2? Skall man ta med alla utsläpp som respektive land har haft sedan industrialismen genombrott för drygt hundra år sedan.

Ett annat sätt att se på problemet är att anta en behovsrelaterad position vad det gäller rätten till framtida utsläpp. Det ger ingen omedelbar lösning heller, eftersom alla anser sig ha stora behov av den fossila energi växthusgaserna i första hand härrör från. I Västvärlden hävdar vi att behovet är stort för att våra ekonomier hotar att kollapsa om vi inte tillför dem bränsle. I Sydvärlden är behovet stort för att deras utveckling också drivs med fossil energi framför allt.

Detta är ett klassiskt TOC-drama där vi känner oss lurade om vi avstår de fördelar som ett utnyttjande av en resurs skulle innebära när vi får reda på att andra inte avstått att berika sig på resursen, utan tvärt om använt vår frånvaro till att berika sig än mer.

Ett annat klassiskt problem som går att applicera på konkurrenssituationer som denna är ”fångens dilemma”. Det går ut på att om båda parter samarbetar får de tillräckligt för ett bra liv. Men om en väljer att ta för sig och den andra försöker samarbeta kommer en leva i lyx medan den andre får leva i misär. Om båda väljer att avstå samarbete kommer båda att få leva på ett slags existensminimum.

Överföringen av Fångens Dilemma till resursutnyttjande kanske haltar något men principen densamma som för t ex en förklaringsmodell som finns på Wicipedia.org. Där förklaras det som ett rusningstrafikdilemma:

”En modern variant av fångarnas dilemma är en uppställning där målet är att ta sig så snabbt som möjligt till jobbet och man har valet att antingen ta bilen eller bussen. Om alla tar bilen blir det köer och det tar lång tid att ta sig till jobbet. Om alla tar bussen blir det inga köer och det går snabbare att ta sig till jobbet. Men om alla andra tar bussen och du tar bilen går det snabbast. Detta resulterar i att alla tar bilen, det blir köer och alla kommer för sent till jobbet.”

På Wikipedia finns både den ursprungliga matematiska modellen av Merrill Flood’s och Melvin Dresher’s ”Fångens Dilemma” och Garrett Hardins ”The Tragedy of the Commons” beskriven för den som är intresserad.

Låt oss slutligen hoppas att Världens regeringar snabbt kan komma överens om vilka modeller som skall reglera hur stora utsläpp respektive land skall få rätt till och att dessa länders makthavare förstår stundens allvar och undertecknar avtalet samt sedan även följer det de förbundit sig att genomföra.

Robert Dufva