Det är svårt att beskriva hur motsägelsefullt det svenska systemet arbetar och motarbetar sig själv i kampen mot narkotika. Men jag gör iaf ett försök.

Först lite om narkotikabruk. Anledningarna till att konsumera droger med mycket starka biverkningar av alla de sorter, består av ett enormt spektrum av individuella faktorer. Varav några vanligt förekommande är sysslolöshet, rastlöshet och olika varianter av dåligt mående. Men en annan, för mig gång på gång bekräftad anledning, är tillgången.


Jag skulle vilja prata om ett skede i ”missbruksstegen”, som den (aningen missvisande men dugligt informerande) kan kallas. De där olika faserna många droganvändare går igenom.

Det är ett skede strax efter att en person introducerats för en drog. Hon kanske tillhör en grupp individer i samma stadium som vid olika tillfällen träffas och använder sig av den här, för dem, nya grejen. Gruppen i mitt exempel är ännu inte kända av polisen. De har inte nödvändigtvis hoppat av skolan eller fått sparken från arbetet. De läser dagstidningen till och från och är normalbegåvade.


Varför stoppar en sådan människa -trots all information hon på alla tänkbara sätt blivit tilldelad- gång på gång i sig sådant som hon enligt statistikens alla mått vet, vid regelbundet intag kommer att skada henne och hennes omgivning i så pass hög grad?


Det kan inte bero på att hon utvecklat ett beroende, det är omöjligt i det här stadiet. Påståenden som torsk efter första linan har ingen legitimitet här, för beroendefasen dyker inte upp bara sådär. Du kan använda allmänt benämnda som "starka" eller "tunga" droger, amfetamin, ecstasy, LSD och kokain, både en och fem gånger utan att bli beroende. Till och med morfin går att injicera i veckor utan att kroppen visar några tecken på abstinens. Och i läkarutlåtande kallas inte denna användning för beroende, utan för "skadligt bruk". Och många är de sköterskor på beroendemottagningar som fått neka patienter som kommit in med sina föräldrar efter att de ertappats med att ha ”snortat” ett par linor amfetamin. De har inget behov av vård, ännu.


Den största anledningen till att man fortsätter ta tunga droger gång på gång, tror jag är tillgången. Kombinerat med och grundlagt av sysslolöshet, rastlöshet, dåligt mående osv. eller ren och skär nyfikenhet. Men utan tillgång skulle bruket som vår tidigare nämnda grupp ägnade sig åt aldrig lyckas eskalera, och nå dit där vi alla mer eller mindre vet vad som väntar.


Den direkta effekten av strypt tillgång kommer statistiskt att visa sig hos yngre, oetablerade användare som ännu inte har en ”kran” som försörjer dem.

Och med minskad tillgång kommer priserna att öka. Marknadsekonomi fungerar likadant överallt där man utbyter värden i olika former. Här faller ännu en grupp mindre ambitiösa brukare bort.


Idag kommer förhållandevis lite opiater och centralstimulerande droger ifrån laboratorier inom Sverige. De köps heller inte över Internet. De smugglas in. Och polisen vet hur de här källorna skulle kunna begränsas. Här krävs ett helt annat arbete, ett arbete som i praktiken, teorin, i verkligheten och överallt, skulle kunna utföras!

Men det kräver omfördelning av de polisiära resurser som idag ägnas åt en helt annan importerad vara. Den amerikansktillverkade Nolltoleransen. Som går ut på att man betalar heltidsarbetande poliser för att åka runt i svenska städer och omhänderta, genomsöka, och bötfälla samtliga människor som misstänks inneha eller innehålla narkotika.


Hur många av dessa som befinner sig längst ned på narkotikahandelns skala, alltså slutanvändarna, är mycket enkelt att räkna ut. Rita en pyramid med 4-5 horisontella sträck. Dra ett sträck som markerar gruppen importörer, ett för grosshandlarna, ett för mellanhänder och ytterligare ett för några till mellanhänder. Och så ett för slutanvändarna.

Till och med polisen vet att 2/3 delar av den pyramiden inte räcker för att fylla upp delen med

slutanvändare.


Den grupp som handlar med stora narkotikapartier är liten men envis, och kommer aldrig att försvinna helt. Det är liksom en naturlag. Men för att återgå till snacket om marknadsekonomi så finns det en gräns när viss verksamhet inte längre är kostnadseffektiv.


Och för närvarande prioriteras tio tidningsnotiser om anhållna narkotikapåverkade människor i olika situationer, framför att skapa en om att man oskadligtgjort källan till dessa tio. Av någon anledning är det alltid så mycket lättare att fortsätta sparka neråt.


Har man en önskan att komma till sans med några av de drogrelaterade problemen i samhället, så arbetar man målinriktat och långsiktigt med att omfördela de resurser som uppenbarligen finns.

Vi skulle plötsligt kunna minska risken för den enorma grupp människor som fortfarande befinner sig i skedet mellan bruk och missbruk. Dessutom skulle vi (parallellt med det behandlingsarbete som idag fungerar relativt bra men som behöver utökas) till slut kunna nå de som brukat i många år och vars destruktiva effekter blivit enorma. Vad de behöver är inte att bli jagade med blåslampa i tio år till, utan större möjligheter till ett nytt sätt att leva.