Då

Året är 1973.  Kvinnan är 63 år och förtidspensionerad. Hon sörjer sin man Gunnar som nyligen gått bort, isserligen har hon accepterat situationen, men lider av ensamheten. Visst, de tre barnen finns, men på avstånd och de är så där mycket mitt i livet att mamma mest blir ett måste att då och då höra av sig till. Det blir mest till stora helger och någon gång under sommaren som de träffas.

Lägenheten hon har känns tom och tråkig och hon hatar ljudet av köksklockan som mäter tiden.
Hon ser nu en annons i tidningen där det står att fina valpar av rasen strävhårig tax är till salu.

När hon var ung arbetade hon ett år i en familj som barnflicka och de hade två strävhåriga taxar. Förutom att ta hand om hem och barn skötte hon hundarna. När en kull valpar kom till världen kom det på hennes lott att sälja dom. Ja, hon skulle svara de som ringde på annonsen och var intresserade av att köpa en valp och för varje valp hon lyckades avyttra hade hon tjänat femtio kronor. Nu ler hon åt minnet av lycka hon känt när hon haft dubbelt så mycket i sitt lönekuvert den månaden valparna var sålda, mot vad hon brukade ha. Nåja, hon tjänade 275: - i månaden som barnflicka så hon blev inte direkt rik, men känslan var stor. Att kunna köpa mer kläder än vanligt, för det gick hennes pengar nästan uteslutande till då hon betalat de hundra kronorna hemma som var uppgjort.

Nu blev hon glad och engagerad och tänkte också till sin förfäran att så lätt det var att ta beslut nu när hon var ensam. Ingen att diskutera för och nackdelar med utan bara bestämma sig direkt.
Hon sträckte sig efter telefonen och bokade ett besök på kenneln.

En ljus lördagsförmiddag hämtade hon hem sin lilla hundpojke. Hon hade gjort stora inköp av alla de attiraljer som behövdes. Mat och koppel och en fin hundkorg och även några leksaker till glädje för sin vän. Vad det gällde korgen som kostade mest, stod den oanvänd för valpen ville sova hos henne från första dagen.

Eftersom hunden skulle rastas fick hon motion som gjorde henne både stark och glad. Ibland var det dagar med dåligt väder då det tog emot att gå ut. Att hon hellre ville sitta med en kopp te´och läsa eller kanske skriva som hon börjat med de sista åren. Nu ropade hon på hunden och satte på honom kopplet för en kort promenad trots ösregnet.
När hon kom ut drog hon ett djupt andetag av frisk luft innan hon ganska raskt promenerade mot parken.

Framför henne stannade en man till med sina två svart och vitfläckiga hundar och lät dem nosa. Hon skulle just gena över gatan för att ingen konfrontation skulle ske mellan hundarna då mannen ropade till henne.

”Hallå, du tappade din halsduk, sade han och räckte henne den gröna blöta schalen.
Hennes första tanke var att det var typiskt karlar att kalla en schal för halsduk.
Men hon tackade naturligtvis artigt och mötte hans bruna varma ögon.

Nötbruna var de och så oerhört vackra, var nästa tanke och allt var bara inte klokt för utan att hon visste hur stod de och såg på varandra medan hundarna  lekte och rusade om varandra och snodde in sig i sina koppel.

Mannen harklade sig till sist och upptog någon form av samtal om väder och vind och hundar och om de möjligen var grannar? Han hade just flyttat till området och visste hon möjligen var biblioteket låg? Jo, hon kunde visa och det var åt samma håll som till närbutiken där hon skulle handla mat till kvällen.

Allt var rätt märkligt, tänk om hon inte gått ut just vid den tiden hon gjort idag. Och om hon inte tappat sin schal och om inte hans ögon varit så vackra och om han inte levt ensam med sina hundar och tusen andra saker som rusade genom hennes lyckliga hjärna när hon lagt sig den kvällen. Det som också var underligt var att hon aldrig hade kunnat tro att hon trots sin ålder kunde ha samma pirrande förväntan och förälskelsekänsla som hon mindes från sin ungdom. Hon kände sig faktisk riktigt hög.

I morgon skulle de gå till det nya konditoriet där de hade så underbara bakverk. Men de skulle gå utan hundar, så att de kunde sitta riktigt länge.

Hundarna kunde de motionera på kvällen.
        

Nu

Hon parkerade bilen och skyndade sig upp till det lilla sunkiga torget. Jo, det var redan kö. Sju ungdomar som stod och väntade. Ja, några satt på en soffa utanför butiken. Mest pojkar var det och framför henne stod en mycket tjock kille med mjukisbyxor och luvtröja och inget hår på huvudet. Han stod och speglade sig från sidan i skyltfönstret som om han skulle se smalare ut om han stod i profil. Hon vågade inte titta för mycket utan tog blicken till sig. Undrade om ungdomarna glodde mycket på henne då hon var klart avvikande här, men som hon kunde ana såg de mest uttråkade ut då väntetiden skulle bli en hel timme innan butiken öppnade. Hon var 63 år och hade i present vid terminens slut fått ett presentkort av sina lärare då de sagt att ”om du vågar”!

Torget där de köade var ett 70-tals torg med stängda affärer förutom en pizzeria och en Bingolokal. Det fanns en torrlagd damm och två pissoarer. Hon undrade om det fanns mer än två till max, i hela stan´?

Några blomlådor med torr ljung darrade i den byiga vinden. Himlen var stålgrå och det var riktigt råkallt. Bara det nu inte började regna också, då skulle det bli en tuff väntan för hon kände att fingrarna kändes stela redan nu.

En ung man kom dragande med en städvagn framför sig. Han gick långsamt och det såg ut som han verkligen önskade sig ett annat arbete.
Han låste upp en port och drog på sig blå plasthandskar. Drog ut en matta ur farstun och försvann sedan in för att städa. När han kom ut igen satte han sig på en bänk, tog fram en cigarett och sin mobil. Eftersom kön inte hade annat att göra blev han verkligen betraktad.

Tiden kröp fram.
Nu passerade en mycket parant dam på detta annars så tomma torg. Grå dräkt, ljust lila schal kring halsen, klädsamma klackskor och en lika grå väska på hjul som hon drog efter sig. Hela kön följde henne med blicken medan fötter trampade i kylan.

Även hon själv tittade på kvinnan medan hon till sin glädje kände en tillhörighet till just den här kön av väntande ungdomar. Hon hade tillhört dem en halvtimme nu och kände sig inte längre avvikande, trots sin ålder. Nu hade dessutom kön växt med ytterligare sex ungdomar.

Äntligen!
Nu kom butiksinnehavaren, låste upp dörren och försvann in. Kön ordnade sig och bestod nu av ca 20 personer. Hon kände nu en helt naturlig tillhörighet och när dörren så öppnades och hon möttes av värmen där inne kändes allt rätt behagligt.

Hon visste redan vilken bild hon skulle välja. Det var redan klart.

Hon skulle ha en liten vargtass på vänster axel.

Trots att hon var 63 år.