Bosniernas storhetstid var nog den epok då de omfattade den dualistiska form av kristendomen som bars upp av bogumilerna. Man kan lätt uppfatta den som en medeltida motsvarighet till amish-folket i dagens USA. Men är det inte att gå för långt att i denna lära och kanske också detta rike innefatta katarerna i södra Frankrike?

Kadrics stora - och eviga, höll jag på att skriva - förtjänst är hans insisterande på att förse dagens splittrade bosnier med ett förenande kulturarv. Den gamle bogumilen Tanisa Cuk gick i graven med sin hinsideslängtan och man kan bara hoppas att Sevko Kadric inte behöver gå samma väg utan att ha fått uppleva ett nytt demokratiskt - fast kanske ändå sekulärt - Bosnien.

I Kadrics böcker upplever man denna starka längtan tillbaka till ett samhälle där människor med olika etnisk och religiös bakgrund kunde leva sida vid sida på ett civiliserat sätt. Den är alltid nära förbunden med kärleken mellan man och kvinna. Så är det i hans senaste bok "Odiseija", "Odysseus från bergen" eller "Bergens Odysseus", där man dras med i en väldig kärleksfull längtans våg från första sidan till sista. Och då har läsaren tillsammans med huvudpersonerna förstås förflyttats från exilens Sverige till Bosnien. Men en sådan rörelse innebär aldrig hos Kadric någon nedskrivning av det nya hemlandet. Gott och ont blandas här liksom där. Det finns alltid en rest av icke tillfredställd längtan hos honom som kanske är just densamma som hos de gamla bogumilerna. Nog kan man föreställa sig att det nu skulle behövas en stark tro som kunde förena bosnierna efter socialismens svek och föra dem upp ur dalen till bogumilernas vishets berg. Men finns det någonstans en ansats till en sådan rörelse, finns det hos någon grupp bosnier ens en antydan till en gemensam satsning på något nytt? Integriteten och uthålligheten i Sevko Kadrics sisyfosarbete imponerar.

Bo Alvberger