Att bo billigt anses innebära torftighet, fulhet och rentav slum. Det är som om det tas för givet att man då har en lägre moral. I försök att tvätta bort fattigdomsstämpeln har man bara polerat ytan, men inte ändrat någonting alls. Löneslava vidare måste alla, för att få ihop till utgifterna, som har en nivå man inte kan styra över.

Välfärden sitter på ytan. Vi har det mer bekvämt, spolar hett vatten ur fler kranar, kan duscha flera gånger om dagen, har mer skåp att ställa fler kaffekoppar i, garderober att fylla med kläder vi aldrig hinner slita ut. Men egentligen? Är det bättre för mig som människa att kunna tvätta händerna i ett fyrkantigt eller i ett ovalt handfat? Eller i en balja?  Vilken egentlig livskvalitet ligger i att det finns två toaletter i en lägenhet som har minst fyra rum? Eller fyra garderober i stället för en och en byrå? Eller bara en väska? Ska vi sitta nöjda så? Är det inte lite förödmjukande, att jag inte har frihet att kunna välja min egen utgiftsnivå i ett modernt samhälle?

Lägsta Godtagbara Standard… dragfritt, varmt, rinnande vatten, möjlighet att laga mat och sköta sin hygien. Det krävs egentligen förvånansvärt lite att åstadkomma det och det behöver inte kosta mycket pengar! Lägsta godtagbara standard i ett land som vårt med halva solåret i kyla, borde innebära bostadshus med murstock och skorsten. Den standarden fanns självklart förr, även i städerna, men nu knappt ens på landet. I stället har alla medborgare gjorts helt beroende av oljepriser och elbolag, där fasta avgifter blir en allt större del av räkningarna. En sårbarhet som kan visa sig bli förödande!

Att bo med lite utgifter i stad är idag i princip omöjligt. Förr fanns gott om små lägenheter i städerna, med toa på svalen och dusch i källaren. Det ansågs inte fint nog att bo så… Renoveringshetsen drevs av en uppiskad känslomässig stämning att ta bort fattigdomsattityder, inte av omtanke om varken människor eller miljö. Den norm som gäller är extremt överdimensionerad enbart för att gagna andras vinstintressen, inget annat. Att bo billigt på landet är lättare, men ändå inte enkelt, för här håller grannar koll och även här gäller standardnormen och samhällskontrollen – du måste ha avlopp, slamtömning och sophämtning även om du inte behöver, för att du tar hand om ditt skräp själv på bättre sätt eller helt enkelt handlar så att det inte blir så mycket skräp. De fasta kostnaderna är höga oavsett hur du har det.

Det ligger århundraden, ja årtusenden bakom värderingarna av boendet. Ett gammalt talesätt säger: Som du är klädd blir du hädd. Betyder att du värderas och bemöts allt efter dina kläder och samma sak gäller för boendet, som ju också är ett slags kläder, ett eget skal man kryper in i. Den privata sfären. Är det inte förödmjukande egentligen, att lagar, bestämmelser och attityder bestämmer hur ditt bo ska vara? Inred gärna ditt hem originellt och personligt och fullt med billiga loppisfynd (det stillar samvetet lite att inte bara köpa nytt) men bostaden får inte vara under ”lägsta godtagbara standard”!

Vår personliga frihet är bara tillåten inom ett mycket snävt område, ramen är lika fast nu som tidigare. Jag skulle önska en gräsrotsrörelse, där man börjar prata om boendet och vår frihet på utgiftssidan på allvar. I miljökrisens anda är det märkligt att så lite talas om detta, istället har media fått oss att helt fokusera på bilavgaserna… och människor ägnar sin tid åt att snegla på och lägga sig i hur dan bil grannen har och hur många mil han kör och på vilket bränsle…