Det där med mvh var dock onödigt i annons. Hon brukade rysa över det missbruk av förkortningar som brukades av bekvämlighetsskäl, men sedan hon observerat att detta förslappningstecken tillämpades till och med bland lärda professorer och docenter, åtminstone i interna sammanhang, fick hon försöka resignera.
Upplysningen i annonsen ”Endast seriösa svar” hade kraftigare text och skulle väl därigenom utesluta eventuella misstankar om lömskhet och lurendrejeri. Att lånet måste vara privat kunde bara betyda att annonsören hade betalningsanmärkningar och inte fick banklån. Ekonomiska problem uppstod när man inte rättade sin mun efter matsäcken.

För en del år sedan hade hon fått sin egen tik opererad för dyra pengar men nu var denna hennes trognaste vän på äldre dar pigg och glad. Detta gjorde väl sitt till att tankar på annonsen störde henne stundtals. När sedan efter ett par dagar samma vädjan dök upp igen i tidningen bestämde hon sig. Det här fallet var alldeles tydligt avsett just för henne, Gerda Larsson 80+. Det gällde en hund som hade lekt och skadat sig. Tretusen kronor fattades för en operation. Samma dag överförde Gerda summan till ett personkonto i bank. Tretusen var väl för övrigt inte mycket till pengar för en person med sitt på det torra.

Jessica ringde varje vecka och bedyrade att hon inte glömt skulden men det hade uppstått inflammation i såret som fordrade upprepad behandling och hunden behövde simträning i bassäng.
Akut behov av några tusenlappar förelåg. Ytterligare sjutusen kronor överfördes så att det skulle bli tiotusen jämnt och lättare att komma ihåg. Eventuell återbetalning från Jessica hade kärvat till sig ytterligare. Bilen hade gått sönder för ett antal tusenlappar. Hunden var återställd men Jessica ville ha den helförsäkrad för att undvika ytterligare en eventuell ekonomisk smäll. Dessutom hade hennes kyl/frys pajat och en ny skulle kosta åttatusen. Hon måste nu inhysa all mat hos bekanta. Typiskt fall av regeln att en olycka kommer sällan ensam tänkte Gerda. Några nya pengar blev det dock ej.

Kommen så långt hade Gerda börjat fundera över om Jessica någonsin skulle hamna i läge att reglera skulden. Jessica hade sjukpension och var ensamstående med ett utvecklingsstört barn. Enligt egen uppgift. Så småningom dök fram en i Gerdas tycke genial lösning. Hon hade året innan råkat skriva en liten bok och gett ut på eget förlag. Syftet var rent ideellt. Boken hade i första hand delats ut till vissa strategiskt betydelsefulla personer och resten var tänkt att säljas av sysslolösa och behövande personer av olika slag, exempelvis sådana som nu Jessica. Med en lyckad försäljning  kunde Jessica återbetala sitt lån. För egen del sålde Gerda inget men brukade låta bokgåvan följas av förslag till sina vänner och bekanta att tänka på stöd till hemlösa katter eller vad de annars önskade.
Jessica blev avgjort positiv till förslaget att sälja böcker. Hon hade många föreningskontakter. Innan de första tio exemplaren kommit iväg ringde Jessica att de redan sålts. Ett lite större paket sändes, sedan ytterligare ett större paket. Jessica blev införstådd med att böckerna fick hon gratis men frakten måste hon betala. Hon var fortfarande utan kyl/frys men på den punkten var Gerda kallsinnig. Om Jessica använde bokinkomsten kunde hon få ihop till en hyfsad lösning av problemet.

Ett stort hundevenemang skulle äga rum i juli och Jessica, full av tillförsikt, rekvirerade ytterligare böcker. Men hennes bil behövde ny växellåda vilket försatte Gerda i en präktig rävsax. Gerda insåg att utan växellåda självklart ingen bokförsäljning och ingen återbetalning av lån. De sjutusen kronor som bilfixaren begärde skulle vara billigt men sedan tillkom helt följdriktigt tretusen för extrakostnader och en ny kamaxel måste till för tvåtusenetthundra. Då tyckte Gerda att Jessicas skuld var så pass stor så att det var dags för henne att skriva på ett kvitto. Gerda sände en uppställning över mellanhavandet med frankerat svarskuvert. Jessica lovade skriva på sitt godkännande och sända tillbaka. Så följde en tid utan livstecken från Jessica.
Framåt september fick Jessica en försiktig fråga från Gerda som efterlyste kvittot och väntade på redovisning. Ja, försäljningen hade blivit en besvikelse då det inte gick att få folk intresserade. Jessica hade bara fått ihop tvåtusen kronor. Återstående böcker tänkte hon inte släppa ifrån sig då de var hennes enda möjlighet att komma ur skuldknipan. Gerda påminde på nytt om kvittot. Jessica försäkrade att det var sänt men hon verkade samtidigt inte särskilt förvånad över att det tydligen försvunnit på vägen. Nu skulle Jessica till Dalarna och träffa hundfolk och sedan till Stockholm och sälja böcker. Hon fick anstånd till halva oktober, sedan måste skulden betalas. När dagen kom ringde Jessica i panik. Det gick inte att få ihop pengarna. På Gerdas uppmaning lovade hon kopiera sitt eget exemplar av Gerdas redovisning över mellanhavandet, skriva under och skicka iväg.
Inget papper kom. Gerdas redan spirande onda aningar började ta form. Bara personer med skumma avsikter kunde väl, trots upprepat löfte och påminnelser, underlåta en sådan självklarhet som att erkänna mottagandet av lån.

Nästan ett år hade passerat från den lilla oansenliga annonsen och nu närmade sig sanningens minut. Var Jessica en typisk bedragare med ont uppsåt från början eller hade hon testat att utnyttja en välvillig åldrig hundvän för att få en lönsam mjölkko? Var det Gerdas eget fel att hon var så lättlurad?
Om Jessica verkligen sålt alla böckerna så hade hon gjort sig en hygglig vinning ihop med lånet. Var hade då alla pengarna hamnat? Från kronofogdehåll fick Gerda upplysningen att Jessica på grund av införselavdrag måste leva på existensminimum. Då kan man ju förstå att det fanns många hål att stoppa till när hon nu fick en möjlighet. Om Jessica åtminstone gjort en ärlig redovisning istället för att ljuga och förhala. Men det är väl inte så lätt att vara hederlig när man år efter år måste leva på marginalen med barn och hund. Och varför skulle det krävas att den fattige måste göra sig av med sin bäste vän? Om det med hunden nu var sant. Hon kanske varken ägde en hund eller en bil.
Gerda funderade både natt och dag. Om en person bara avhåller sig från att skriva på papper så kan man sedan blåneka med trovärdig uppsyn. Att man fått in pengar på sitt konto kunde förklaras med att det gällde insamlingar eller gåvor till det ena eller andra. Och vad bevisade fraktsedlar? De kunde gälla vad som helst. Alla har väl gamla böcker som man får vara glad om någon vill ta emot till alla loppmarknader som man snubblar över. Hon hade själv säckar med gamla skolböcker, i skick som nya, barn- och ungdomsböcker, likgiltig kiosklitteratur, missromaner, en trave ärvda Sigge Stark-böcker och lite övrigt.
Gerda var ett rov för stridiga känslor som det hette i bättre romaner på hennes tid. Det gick ju an att lämna in ansökan om betalningsföreläggande och, om det blev godkänt, sälla sig till övriga fordringsägare att solidariskt dela den lilla månatliga potten.

Polisen upplyste att det här var typiskt bedrägeri så om hon bara lämnade in anmälan skulle Jessica få en dom. Gerda funderade över vad som då skulle följa. Då skulle de nya böterna prioriteras på Jessicas införselavdrag. Staten tar ju sitt i första hand. Då blir den lystet avvaktande månatliga skaran fordringsägare extra lidande. Och att sätta fast en som var fattigare än hon själv tilltalade henne inte. Å andra sidan var det tveksamt om bevisvärdet över mellanhavandet inte var för svagt utan Jessicas kvitto som aldrig skulle komma. Det skulle sluta med det obligatoriska ”Brott kan inte styrkas”. Att starta en civilprocess skulle bli rena katastrofen för Gerda. Hon kunde se det troliga scenariot framför sig. Jessica skulle lämna in motanmälan och beskylla Gerda för utsugning. ”Den som ljuger bäst blir trodd” – det gällde väl fortfarande inför skranket. Tidningarna skulle rapportera om att en meddellös ensamstående mor fått penninggåvor från en åldrig senil djurvän som nu krävde tillbaka pengarna. Jessica skulle självklart hitta en skicklig advokat. För Gerda del skulle bara återstå att betala bådas rättegångskostnader.

Bortsett från allt bleve det säkert en spännande upplevelse för Gerda med en process. Sammantaget fick Gerda skylla sig själv. Av snikenhet lusläste hon den dagliga lokalblaskan. Hon hade inbillat sig att hon kunde läsa innantill och tyda även det finstilta men nu hade hon fått sig en dyrköpt lektion. Det värsta av allt var väl ändå att Jessica hade förstört för djurägare som behöver akuthjälp till sin skadade fyrbenta vän. Samhällsklimatet skulle bli än mer tillslutet och hjärtlöst. ”Endast seriösa svar” i den lilla annonsen gällde naturligtvis i detta fallet att enbart svaren skulle vara seriösa, precis som texten löd.