Att jag därför lägger än mindre vård vid håret än vanligt. Att jag därför rafsar fram att par jeans och att dessa råkar vara mina jobbarbyxor. Nytvättade men med hål på knäna. Och att jag absolut inte hinner leta efter jeanslivremmen. Att jag därför rusar iväg med andan i halsen och byxorna hängande halvvägs ner på rumpan.
Rufsig och luggsliten får jag ett fåtal sekunders andhämtningspaus innan bussen dundrar in till min hållplats. Några ögonblick som ger mig möjligheten att skanna in min omgivning. Ingen jag känner. Ingen att skämmas inför, men heller ingen att kunna använda som bollplank för min sorgesång.
Det är då jag ser honom i ögonvrån: Den unge mannen, inte ens kommen till min mognadshälft. Hans hår är spretigt och rufsigt, långt mera än mitt. Mina jeans är närmast att betrakta som kungamiddagsfotkläder i jämförelse med hans. Och om mina brallor är i sjunkande tillstånd så är hans gällivarehängande på en nivå som innebär att han nära nog tvingas göra jämfotahopp för att äntra bussen. 
Jag finner min plats snett bakom honom. En idealisk utkiks- och reflektionsplats. Är vi vänner i nöden? Nej, han har alldeles uppenbart valt sin look. En look som vid första ögonkastet är väldigt lik min, men som med all sannolikhet har gyllenkostbara märken på såväl byxor som kalsingar.
Vi snackade aldrig. Men jag såg honom med nyfikna och lite nya ögon. Jag reflekterade över generationernas gång. Det är ju alltid ett första steg. Nästa gång sätter jag mig kanske jämte honom, vem vet.
Hur fortsatte min dag? Med hjälp av ett kraftigt snöre tillverkade jag en provisorisk livrem. Så livet gick vidare. Mina elever såg på mig med en ny sorts nyfikenhet. Kläderna gör mannen, men rubbade cirklar kan lossa oss från fyrkantigheten.