Finns det något vi kan göra, vi som fortfarande är  ute i ekorrhjulet och kan vi mobilisera oss och fundera på hur vi bäst ska möta den stora Orvarproppen nu när den bankar på dörren.

Hur kan vi skapa  en ålderdom som inte är pest och pina.

Någon skrev att vi är duktigare på att hålla liv i våra gamla än att ge deras liv innehåll.

De äldre måste få ha kvar sin frihet och sina rättigheter, även de är i  behov av hjälp i vardagen.

Jag tänker på 70-talsfilmen Tillsammans, där unga människor slog sig ihop i kollektiv och försökte sig på att leva ihop. Nu menar jag inte att gamla skulle leva så som de gjorde men att ensamhet som inte är självvald är en styggelse och att det finns för mycket av den. Även inom väggarna på våra hem för äldre.

Boendet ska styras av individens behov och ej av resurser.

Hur skulle det då kunna se ut?

Kunde man utöver den kommunala personalstyrkan anställa ytterligare någon personal finansierat av de boende? Någon (eller några, beroende på antalet de ska finnas till för) som verkligen skulle brinna för sitt uppdrag. Visst, boendet blir dyrare, men utslaget på flera kanske bara marginellt eller måhända värt sitt pris.

Det kan ju också finnas dom som fortfarande har ork och lust till att ansvara för vissa aktiviteter utav hyresgästerna själva. Tidningsläsning, promenader, bingo, lättgymnastik och kanske trädgårdsintresse (blomskötsel). Många har ju haft vissa intressen i sina liv och kan känna  att det vore underbart att inte sluta med allt bara för att man blivit äldre?

Lokaliteter brukar oftast finnas men stå oanvända. Därför att ingen har tid till att så mycket som prata med de gamla.

Extrapersonalen skulle planera och organisera det hela och se till att det aldrig skulle vara förbjudet att:


- få duscha när man önskar

- få hjälp så tidigt på morgonen som man önskar

- ha tillgång till olika aktiviteter som t.ex matlagningskurser, vinprovning, terapi som slöjd,  bild, poesi och dans

- ordna fester med lätt underhållning

- ha herrar eller damer på sina rum utan att någon lade sig i om ett rum ibland är låst

Jag såg ett härligt program den 3 januari från USA där riktigt gamla människor var medlemmar i en stor kör där de sjöng jazzlåtar och annat med solister som var hur gamla som helst och som hade så makalöst roligt. I slutet frågade en mycket gammal dam TV-teamet, ”Do you want some boose?

Tänk att få  ha rätten att vara lycklig även som gammal. Att både själsligt och mentalt bestämma över sig själv kan inte vara något som upphör bara för att man blir gammal.

En dam i Frankrike vars ”pojkvän” blev flyttad av släktingar bara för att de gamlas  förälskelse blivit  upptäckt på hemmet, förtvinade på två veckor och slutade prata. Kan någon släkting känna tillfredställelse efter ett sådant tillgrepp?

Innan den gamla damen gick in i dimman uttryckte hon sin sorg och sade.

” JAG VILLE BARA LEVA”.

Vem kan neka en annan människa livet.

Eftersom det jag försökt beskriva  inte behöver vara mycket mer kostsam än vanlig tråkig äldreomsorg borde det skapa ett visst intresse.

Visst, den extra personalen måste ju avlönas men jag undrar hur många som gärna skulle anmäla sig till en plats och i god tid även planera ekonomiskt för tillhörigheten.

Jag anmäler mej gärna och då är det i god tid - hoppas jag.