Vi var där för att studera bland annat jordbruksfrågor. Med hjälp av tolk intervjuade vi fyra av byns kvinnor. Vi frågade dem om allt möjligt; när planterar ni majsen? Vilka djur har ni? När kommer regnen? När de berättade om hur de brukade jorden och arbetade på fälten föreställde jag mig det som ett hårt och slitsamt arbete. Jag bad tolken översätta en sista fråga; har ni ett hårt liv eller ett bra liv? Kvinnorna tittade på oss som om de inte förstod frågan riktigt. ?Livet är normalt?, blev svaret. Ibland har vi lite mat när det är torka, men för det mesta är livet normalt, sa de.

Själva tänker de alltså inte om sina liv som hårda och slitsamma. Huruvida man är nöjd eller inte med sitt liv handlar om vad man har att jämföra med i sin närhet. Om alla andra i trakten är bönder precis som en själv, då har man det varken bättre eller sämre än någon annan, och kan känna sig nöjd med sitt normala liv. Om man själv anser sig ha ett bra liv, har man inte det då? Kanske är det fel av mig att tänka att deras liv är så eländiga, när de själva inte tänker så. Är det verkligen min sak att göra den bedömningen? Jag har en föreställning om vad som är ett bra liv. En föreställning byggd i ett annat land i en annan del av världen med ett helt annat sätt att leva. Men det jag vet är egentligen bara det jag själv tänker mig är ett bra liv. Människan är flexibel och vi kan anpassa oss till många olika situationer. Det vet jag, men ändå står jag där i en by i Afrika och tycker mig ha rätt att säga huruvida en annan människa har ett bra liv eller inte.