När dom kommer första gången visar de en attityd och gömmer sig noga bakom sin mask. Det lyxiga frukostbordet som serveras ratar man genom att demonstrativt gömma sin person i en stor täckjacka med armarna på bordet. Man gömmer sin person, sin själ och sina behov av mänsklighet och värme.

Vår uppgift är att skala av dem. Inte bara deras jackor utan masker och attityder de länge kånkat på.

Den dagen de tar för sig av gröten, filen äggen, juicen och kaffet känner vi lycka. Och den dagen de frågar – ”är mjölken slut” – och kan ta ett jakande svar utan att ha behov av att riva huset, har vi nått fram till dem. Då ser vi de riktiga personligheterna och behov som länge varit gömda, beroende på att det ej funnits möjligheter att uppfylla dem.
För de flesta går det ganska bra. Men ibland går det inte alls. Vi tränar dem först och främst till att klara av att vara människa i ett krävande samhälle. Och de får börja med något de tror de gillar att jobba med- i stort sett vad som helst.

När de märker att vi tycker om dem som dom är släpper de taget och börjar trivas. Då börjar vi undervisa för att se var de befinner sig kunskapsmässigt. Lotsar dem vidare i tysta trygga lokaler och få kamrater i samma rum. En del av dem har skolkat hela läsår.

Vi bowlar, fiskar, åker skridskor. Ser på filmer med diskussioner efteråt. Lagar mat, bakar och målar. Dom målar väggar och tak, stolar och bord och värnar sedan om sina alster med stor kärlek. De flesta besöker oss flera år efter det att de slutat hos oss. Men fritiden är farlig och en del orkar inte stå emot utan ”fular ut sig” även hos oss.

De som är kvar brukar bli en ganska stadig grupp- Man förstår att inte platsen är självklar utan att man måste förtjäna den. Om man kommer så långt har man en god chans till god utbildning.

Ibland känns jobbet tungt. Då man missar att behålla de elever som behöver oss mest. Då kan man känna meningslöshet. Att reparera sig själv i sådana stunder är viktigt för att orka. Man kan t.ex. läsa vår dikt som vi har i vårt ljusa undervisningsrum, snäckrummet.

En man gick längs med stranden i gryningen. Han fick syn på en pojke som plockade sjöstjärnor som han försiktigt kastade tillbaka i vattnet.

- Varför gör du så? Frågade mannen. Pojken svarade att sjöstjärnorna skulle dö om de lämnades i solen.

- Men stranden är ju flera kilometer lång och det ligger hundratals sjöstjärnor här och vad har din insats för betydelse då? Pojken tittade på sjöstjärnan han höll i sin hand och svarade.

- Min insats har betydelse för den här sjöstjärnan.

Varför finns dessa barn i vårt land, varför finns så många föräldrar som inte orkar, som abdikerar? Som ber oss om hjälp att ta hand om deras barn. Barn som familjeplaceras och föräldrar som lider i sitt nederlag. Hur kan vi hjälpa dessa barn så att de inte far illa alla de timmar vår skola är stängd.

Behovet ser vi tydligast de lovdagar vi har öppet för dem och de hellre kommer till oss klockan åtta i stället för att ligga kvar och sova någonstans. Vilket inte alltid är hemma.