Skjut mig, för jag är redan död
Fler människor än någonsin tar sitt liv i dag. Varför? Svenska folket mår rent ut sagt skit i dag. Varför?
Jag vill skapa debatt kring vårt psyksjuka Sverige.
Jag mår också skit. Jag går omkring på vår jord som en levande död. Så fort jag försöker kämpa mig upp till ytan för att få en nypa luft står någon där uppe och trycker mig ner i botten igen. Vilka då? Jo: socialen, mina barns skolor, mina barns pappa, min egen syster. Vad har jag då för problem?
Som barn var jag oerhört glad och alltid familjens egen hovnarr. Aldrig var jag till något som helst problem som liten. Bara aningen efter för min egen ålder. Eller som skolan sa:
– Hon kommer ikapp, om hon bara vill lyssna på oss.
Men jag kunde inte lyssna på omvärlden utanför mitt hem. För det var där jag samlade krafter för att vara hovnarren, för att vara den som alltid var söt och fick följa med pappa överallt.
I mitt hem har det alltid förekommit hot om våld, såväl psykiskt som fysiskt. Jag har upplevt våld i alla dess former innanför våra väggar och alltid någon form av drog- eller alkoholmissbruk. Samtidigt var vi den finaste familjen på gatan, med den trevligaste pappan och den mjukaste mamman med det perfekta hemmet. Allt som hände, hände verkligen innanför våra väggar.
Eftersom jag var så söt, rolig och duktig på att behålla hemligheter så fick jag följa med när min pappa var otrogen mot min mamma eller när han skulle “hälsa på sina gamla kompisar”, vilket innebär någon form av drogande.
År efter år har jag lidit i denna familj. I tonåren gjorde jag revolt. Jag började själv droga, supa, stjäla för skojs skull och vara på klubbar med äldre män. You name it, I have done it. Men ja... ingen i min familj hade tid, alla var ju upptagna med sitt. Så vad var då lösningen? Vi slänger ut ungen! Tackar, det hjälpte mycket.
Jag har alltså klarat mig själv sen jag var 14 år och ni vill inte veta hur.
Efter detta kom mitt egna helvete. Vi går ju oftast i våra föräldrars fotspår. Så efter supandet och drogandet kom då barn, i tidig ålder. Det var dags att sluta leva dubbelliv och sätta ner fötterna på jorden.
Vet ni? Jag blev en jättebra mamma på alla plan!
Nu kanske jag avslutade berättandet av min livssaga på ett sätt ni ej önskar. Det gör ont att skriva, att förklara, att göra min röst hörd. Ska jag fortsätta att berätta min livssaga vill jag att ni ska vara intresserade. Jag vill också ha debatt om vårt fina Sverige och alla hjälpande händer som finns, som socialtjänsten. Det är inte så förbannat lätt att få hjälp, att hitta en genuin människa som verkligen bryr sig om och inte på något sätt tjänar på detta. Finns dessa människor över huvud taget? Om de finns, var är de?
Sverige... till för att hjälpa eller stjälpa? Till för att se dem som behöver hjälp eller att blunda stenhårt?
Hjälp mig se det positiva med Sverige.
Jia
vill vara anonym av hänsyn till sina barn och sin familj
