Men tydligast i de större städerna. Du kan se en stadsteater i mitten av staden. Det är okej. Men du ser också ett huvudbibliotek, ett konserthus, en konsthall, ett museum och andra lokaler som rymmer det vi kallar kultur.
Så är det. Och det är - kan vara- begripligt. Dom som bor i city har aldrig långt till kulturen. Biograferna, krogarna, hela köret finns på promenadavstånd för den som bor i smeten.
MEN, de stolta arkitekterna, stadsplanerarna, politikerna, de glömmer lätt (och oftast) bort att även förortsmänniskorna behöver kultur. Att även hjärtat i deras områden behöver en kärna av kulturutbud. 

Jag anklagar samhällsbyggarna för att lämna förorterna i armod. Det skapar i sin tur ödslighet, kasernkänsla, ensamhet och getton, getton, getton, getton.
Där sitter folk i sina höghus och har en lång väg till city och kulturen. Man blir kvar hemmavid. Och man skiter i teatern, konstutställningen, krogen, bion eller vad det nu är. Så får det bli.

Nu är jag inte så jävla naiv att jag kräver ett kulturcentra i varje förort.  Alls ej. Men jag vet av erfarenhet att ett aldrig så litet "kulturknyte" i en förortskärna kan skapa under av trivsel, sammanhållning och indentitet. Jag ska här ta ett farligt fint ord i min mun. Man kan OMSTRUKTURERA förorternas och städernas kulturpolitik.

Min gamla käpphäst är helt enkelt att biblioteksfiliarlerna skall få status av lokala kulturcentra. Jag vet vad jag talar om.  Jag har sett exempel på detta. Lyckade exempel.
I Malmö skapade man i förorten Lindängen en flod av kultur i biblioteket. I en nernött förort med ungdomsvåld och sociala problem fick man en arena för kultur och under sågs. En liten kulturrevolution föddes. Det blev inte bara bra. Det blev skitfint.
Bibliotekspersonal som tänkte i nya banor gavs utrymme. Man arrangerade utställningar, konst, frimärken visades, hobbymålare från gatorna omkring anlitades att visa upp sina drömmar. Författare inbjöds att snacka om sina texter, musikanter kom och spelade, amatörer fick stor plats i den kulturella festen.

Det blev något av ett kafferep i förortsbiblioteket. Vem som helst kunde komma med sina önskningar om aktiviteter och det slog väl ut.  Barn fick visa sina teckningar och målningar. Skolklasser kom och tittade och pratade. Biblioteksfilialen i förorten blev en värmestuga och alltid fanns evenemang på gång och tillhanda. Biblioteksfilialen blev en träffpunkt och var just på väg att bli sveriges mest spännande biblioteksexperiment. Men sedan kom de klåfingriga och kultursnobbiga byråkraterna och enögda kulturpolitikerna och la sig i affären. Det blev kaos och snålheten tov vid och nerskärningen började.

De som skar ner bodde inte i förortern  och visste inte om vad som man hotade att utplåna. Men ambitionen finns som ett minne av något underbart. En biblioteksfilial var på väg att bli ett kulturcentra. Drömmen gick i kvav, men minnena finns.
Med en bra kulturpolitik kan man visa ansvar för de som bor i ofta kyliga och kulturfattiga förorter.
 Man kan med en BRA kulturpolitik minska avståndet mellan hjärta och hjärta.

Detta har skett på Lindängen i Malmö. Det kan ske igen i Ystad och Örnsköldsvik. I Kristianstad och Själevad, i Simrishamn och i Kramfors.
Man kan starta en biblioteksrevolution som gör att det blir nära mellan människorna.
Nära mellan hjärta och hjärta.

Lindängenförsöket i Malmö dog. Ett skrytsamt huvudbibliotek tog pengarna. Filialerna skars ner. Skammens kulturpolitik segrade.