Den 20e september 2006 träffade jag Lena Liljeroth-Adelsohn (m), med anledning av en tidigare debatt vi haft i lokal tv under våren samma år. Vid detta första möte diskuterade vi ett eventuellt sprututbytesprogram och dess vara eller icke vara.
Lena Lena Liljeroth-Adelsohn påstod i denna direktsända tv-debatt att hon hade lämnat in en polisanmälan mot mig och min make på grund av en manifestation vi gjort bara någon månad innan. I samband med vår teaterföreställning Bortom ljus och mörker hade vi spelat några scener ur pjäsen på Sergels Torg och dessutom bytt sprutor åt heroinisterna. Regeln var att de skulle lämna sina skitiga pumpar och kanyler mot ett sterilt kanyl-kit. En rent hälsopreventiv åtgärd alltså, men samtidigt ett sätt för vår osponsrade, fria teatergrupp att marknadsföra vår föreställning. Vi genomförde denna manifestation dagarna före vår premiär av föreställningen, spelade därefter ett tiotal föreställningar för en extremt tunn publik, gjorde totalförlust och blev polisanmälda. Våren var total.
Nu har snart två år passerat och ännu till denna dag har jag inte sett någon polisanmälan.
När vi då sågs den i september 2006 hade Lena Lena Liljeroth-Adelsohn ännu inte tillträtt nuvarande maktposition som kulturminister, hon var fortfarande talbar och tillgänglig för oss vanliga medborgare. Vi talade om ett nytt operahus, en ny scen för samtliga scenkonster, fria gruppers situation kontra instutionsteaterns. För Lena beskrev jag min privata situation ur ett socioekonomiskt perspektiv. Hur ser vardagen ut för en fri konstnär? Hur försörjer man sig utan att ha ett långtidsstipendium, eller en projektanställning på en av de större scenerna?

Min familj består av två vuxna konstnärer samt två små barn. Ingen av oss vuxna har stadigvarande jobb, vi varvar konsten med musik- och teaterpedagogiska vikariat. När vi då 2006 gjorde ett medvetet val att ägna all tid åt konsten, utestängdes vi båda från a-kassor och försörjningsstöd. Sedan dess lever vår familj på vänner och bekanta – som tror på oss och det vi gör.
Teater Olydig Kulturproduktion är en icke kommersiell ideell teaterförening vars syfte är att skapa, producera och sälja teater, musik och annan scenkonst. Vi ska undersöka människans mörker och ge vår publik bilder av andra vardagar än de som de själva lever i. Vi har ett socialt patos och strävar efter att nå publik från alla klasser och socioekonomiska skick, därför har vi inkomstbaserade biljettpriser, så att även den fattigaste av alla kan se våra föreställningar.
Vi har, under våra två första verksamhetsår, skrivit och producerat tre pjäser och uppsättningar, inom Stockholm har vi spelat drygt 30 föreställningar. Vi har haft omkring 1000 betalande besökare, ungefär 40 personer har engagerats praktiskt, administrativt och konstnärligt. Vi har tillsammans lagt ner mer än 16 000 timmars arbete under denna tid. Omsatt till tjänst motsvarar detta per definition fyra stycken heltidstjänster. I reda pengar talar vi om löner uppåt en miljon kronor per år!

Under vår senaste produktion, Rapport från de osaligas ängder, om Cornelis liv och konstnärskap, arbetade jag i genomsnitt 80 timmar per vecka – oavlönat.
För trots alla dessa engagerade människor, trots otaliga ansökningar om ekonomiskt stöd, trots målgruppsbaserade förfrågningar om samarbete med olika intresseorganisationer – så finns det inga pengar. Och då har vi faktiskt inte ens skaffat oss en lokal ännu… För hur skulle vi ha råd med löpande kostnader?
Under en debatt kring kulturen i höstas hör jag kulturministern säga att vi som stämplar mellan produktionerna och projekten ska ta okvalificerade arbeten istället. Hur menar hon egentligen? Ska vi jobba bortåt 80 timmar per vecka med konsten och dessutom ta ett heltidsjobb? Eller menar hon att vi ska jobba mellan konstprojekten? Då får vi ju aldrig pausa. Vilket varje kulturarbetare och konstnär i hela Sverige kan skriva under på att man som utövande konstnär behöver!
Vi måste också få ta pauser, semester, lite då och då – precis som alla andra. Och hur ska vi ha tid till att vara goda förebilder för våra barn, om vi aldrig ser dem? För mig är mitt uttryck inom teatern, mitt yrke som regissör, ett kall. Och jag tror inte att bara för att man har ett kall så ska man utföra det gratis och på sin ”fria” tid, som den nya kulturpolitiken verkar vilja.
Ska läkare jobba gratis? Eller en präst? Är inte de kallade till sitt yrke? Borde inte konstnärer klassas som lika mycket själavårdande som prästerskapet? Vi behövs faktiskt! Vi är ingen lyx, vi är en livsuppehållande del av samhället! Och vi behöver få lön för det vi faktiskt åstadkommer.

Verkligheten är att om du är inskriven på Arbetsförmedlingen Kultur och tar försörjningsjobb utanför ditt yrke under för lång tid, då anses du inte stå till rätt arbetsmarknads förfogande och kan inte längre vara inskriven på nämnda arbetsförmedling. Fullständigt absurt! Jag får inte ihop det. Hur menar politikerna? Ska jag, eller ska jag inte, ta jobb? Genom min så kallade arbetslöshet kan jag skapa mina egna jobb. Jag har aldrig varit så upptagen som när jag varit ”arbetslös”; jag har aldrig varit mer sysselsatt. Jag har, under de dryga 2 år jag gått och stämplat, lyckats sätta upp 5 pjäser, skrivit 4 manus och ett filmmanus. Under dessa två år har jag även medverkat i några tv-inspelningar och haft ett par statistroller här och där, och samtidigt varit cirkelledare i barnteater. Allt detta oavsett löneinkomst. Jag har inte legat på latsidan direkt. Det kan ju inte vara så att jag är ett jävla undantag. Vi måste ju vara fler som gör så här, eller?
Okej, status quo: inget avlönat arbete, inga a-kassor, inget försörjningsstöd… och det är nu hela grejen brister – under dessa högst privata omständigheter förväntas vi nu ta oss samman och skapa kvalitativt god, i bästa fall kommersiellt gångbar och nyskapande scenkonst!
Och det gjorde vi också! Under tre veckor i november 2007 gav Teater Olydig Kulturproduktion en totalt nyskapande musikdramatisk krogshow i samarbete med Restaurang Kvarnen - med en publikbeläggning på 74 %!
Trots detta finns det inga pengar att betala några löner för, varken till mig eller till någon av de övriga 17 skådespelarna, musikerna och produktionsfolket. De futtiga slantar vi fick över på detta går naturligtvis direkt in i nästa projekt, Älskad av mamma, vars ämne är sexuella övergrepp. I detta nu, mars 2008, lever jag och min familj på svältgränsen. Allt enbart på grund av den oförsonlighet som finns i systemet.

Så jag vänder mig till vår kulturminister, än en gång, nu utformat som personligt brev;
”Lena, du måste få ett slut på alliansens förintande av konstnärer! Du måste våga arbeta för oss, inte mot oss. Gör det gärna ur ditt moderata, men moderna, perspektiv – men var mänsklig. Jag ber dig. De beslut ni fattar påverkar oss i vår vardag, förstår du inte det?
Finn lösningar. Adekvata lösningar för oss ännu inte helt etablerade, obetalda men professionella teaterskapare! Det är er skyldighet. Vår skyldighet, och stolthet, ligger i att ge våra medmänniskor upplevelser de berörs utav – låt oss få betalt för detta!
För Lena, tänk om vi en dag vaknar upp till ett Sverige där varenda kulturutövare gått ut i vild strejk, fackligt organiserad eller ej, och samtliga kulturkonsumenter förvägras upplevelsen av teater, musik, dans, litteratur, tv-serier, konst, historia, film? Ja, eller opera… Vad gör ni då? Ger ni överskottet till Anders Borg, eller till idrottsrörelsen? Kanske lite integrationspengar? Allt detta går ju under begreppet ”kultur”… Kanske blir det så mycket pengar sparade att man kan bygga ut Ingmar Bergmans minne ännu mer… eller öka era egna löner?”

Behöver kulturen en politik? Ja, det gör den. Men vi behöver ett nytt etablissemang, en föryngrad, stark grupp människor utan medlöpartendenser som har kraft och vilja att sätta ned foten och kräva en ändring. Ni som har makten i era händer, varför är ni så rädda att förlora mark? Varför är det så svårt att införa ett system för oss kulturarbetare som ger oss en chans att utvecklas och överleva ekonomiskt? Ni skapade ju själva ett ”startbidrag” på 70talet, som ni fick plocka fritt ur: varför kan ni inte göra något liknande nu? Snälla, krossa mina förutfattade meningar om att ni nu sitter tryggt och av gnidenhet förvägrar oss andra att få samma möjligheter.
Det har nu gått ett par veckor sedan jag skickade mitt brev och ännu har jag inte fått något svar, varför är jag inte förvånad? Mitt möte med ministern är nu över. Ett tillfälle att ta till vara på verklighetens små ögonblick gick henne ur händerna, och det värsta är att jag inte tror att hon begriper det. Allt jag önskar, om min önskan inte sätter kaffet i halsen på någon, är att få göra det jag kan och är bra på – skapa teater värd att kallas konst.

Malin Westberg
är regissör och konstnärlig ledare för Teater Olydig Kulturproduktion