Det var inte svårt att av denna undersökning utläsa att det var de fattigaste som var de som var mest utsatta vad det gäller våldet.
Således: Den som har de sämsta resurserna, ekonomiskt och kulturellt, den drabbas också oftare än andra av att utsättas för fysiskt våld.
Sens moral:  Har du det riktigt taskigt (illa) då ligger du risigt till. Bor du i slum eller i eländiga miljöer, ja då får du som ett brev på posten ännu ett straff: Du blir en "utsatt" människa. Du står då i skottgluggen för ofrid, våld och annat plågsamt elände.

Detta kan ju i och för sig inte vara någon stor nyhet. Det kan ju inte vara någon samhällsdebattör, forskare, journalist eller politiker främmande att ekonomisk misär och fattigdom går hand i hand med annat socialt elände. Typ fysiskt och kulturellt armod, isolering, tvång att leva på nåder och inte så sällan i degenererande miljöer. Alltså i miljöer där missbruk och armod frodas.

I dagens hårt ekonomiskt strukturerade samhälle placeras den fattige i något som jag skulle vilja kalla "utvisningsbåset".
De fattiga har hamnat i - eller utvisats till - ett kategoriboende, ett kategori liv som redan från början - hela tiden- stämplar dem som inte bara mindre lyckade varelser utan direkt som andra eller tredje klassens medborgare.

Ettiketten har åkt på. Du har inte orkat följa med i karriärsvängen och nu väntar dig ditt miserabla liv som du uppenbarligen själv har förtjänat och dig själv att skylla för att du hamnat i.
Åt dessa människor tycks vilken skit som helst kunna duga. Så grymt tycks emellanåt våra politikers tankegångar gå.

Men Jag drar ytterligare en konsekvens av denna undersökning. Det räcker inte med att peka på kategoriboendets farlighet och den utsatthet som drabbar de obemedlade och fattiga.
Jag inser att på denna skala av lyckade, karriärdugliga rika å ena sidan och de hjälplösa, misslyckade på den andra sidan, att där finns en annan yttersta pol. En skräpprodukt som faller ut från de mest misslyckade av de misslyckade . Ett mederska trappsteg. Det finns ett utvisningsbås i utvisningsbåset. En plats för de riktigt misslyckade. En hemvist dit vi skickar de som vi inte vill se mitt ibland oss.

En avskrädeshög för människor, en plats som härbägerar de som ingen hyser något hopp om. Som ingen egentligen vill något väl. Jag tänker på den kader av människor som befolkar våra fängelser, alkoholistanstalter, våra getton för utstötta, de frihetsberövade. Jag tänker på de fysiskt och socialt handikappade, uteliggarna och alla de som via tvångsåtgärder motats långt bort från vår egna hems lycka och vår snåla välfärd.

Jag tänker på de byggs ute från sådana utmanande lyxbostäder som planeras här och var i landet och som är utmärkta och avsatta för enbart de rika och "lyckade".

Sommaren 1965 skakades den svenska välfärden av en årslång debatt om svensk kriminalvård, en debatt om de svagas situation i våra goda liv.
Det är visserligen en lång tid sedan de yrvakna debatten utspelades. Men det är ändå inte bara lockande utan kusligt nödvändigt att se dagens samhällsdebatt ur ett något längre tidsperspektiv.
Då, en gång för länge sedan, talades och skrevs det på fullt allvar om vård. Det skrevs artiklar och böcker, hölls seminarier och föreläsningar, det arrangerades radio- och TV-debatter om "vården" av samhällets outsiders och avvikare.
Den gången - för många år sedan - fanns det debattörer som på fullt allvar ville tro på samhällets ingripande i människors liv som något som skulle leda den drabbade individen till ett bättre liv.

Kort sagt: I debatten fanns genomgående (nästan) en omsorg om de som hamnat på institution. Röster i samhället ville värna om till exempel de fängslades rätt till ett drägligt liv. Man tog hänsyn till kåkfararnas integritet, man tyckte att alla människor hade rätt till ett liv utan ständiga - och meningslösa - förnedringar.  Det fanns en stor vrede mot det samhälle som bara tänkte på fängelserna och instutionerna som redskap för hämnd, näpst och vedergällning. Man kunde då tala och skriva om nödvändigheten av en humanisering av till exempel kriminalvården. Då handlade de inte om samlagsgrum och gardiner i cellerna. Det handlade på djupet om en grundläggnade och oavvislig tro på humanismen som ett samhälles rättsnöre för ALLA i samhället.
Man stötte också i nästan varje debattinlägg på en vilja att eliminera de självklara skador som åsamkades människor som sattes i fängelse, i isolering.

Idag har denna gamla debatt sjunkit i glömskans hav. Den radikalisering av inte bara kriminalvården utan av all instutionsvård sm R-förbunden då slogs för tycks nu vara helt glömd.
Visserlingen finns R-tidskriften kvar och nog kanske det finns en del goda krafter ännu i vårt samhälle som inser straff-, hämnd- och näpsttänkandets sjuka ideologi.

Men den officiela bilden, den man möter i press och media, den talar inte något språk som rymmer försoning. Den låtsas inte veta något om fängelselivets och fängelsestraffets klara nerbrytande effekter och karaktär. Den låtsas inte om instutionsvårdens invalidiserande effekt på individen. När den reaktionära oppinonen inte ropar hämnd så tiger den still.

Nu drivs jag inte av någon blåögdhet eller en total avsaknad av realism i min syn på kriminalitet, på fängelser eller på vården av avikare. Jag vet väl att det finns människor som måste isoleras från vår vardag. Människor som är så skadade att de blivit farliga. Jag vet att några människor i vårt samhälle tappat alla hämningar och förlorat spärrar mot det onda och på det sättet blir omöjliga att leva tillsammans med. Jag vet att det finns kriminella som är så skadade att de måste isoleras från oss (och sin kriminella miljö) för att inte åstadkomma oreparerbara tragedier.

Det är en sak att inse att denna grymma verklighet existerar, är en realitet. Men det är en helt annan sak att tro och påstå att man kommer tillrätta med brottslighet, kriminalitet och utanförskap genom att ytterligare stöta ut människan. Ytterligare isolera dem och ännu grymmare, hårdare och skoningslösare prägla utanförskapetsstämpel på någon.

För inte så länge sedan skrev en fångvaktare i en debattartikel att det behövdes byggas fler fängelser. Det skulle skona fångvårdarna menade han.
Fler fängelser och fler fångvaktare skapar inget humanare och mildare samhällsklimat. Det borde väl ändå de flesta vara nästan rörande eniga om. Man bygger inte humanismen med fängelseceller.

Gustaf Jonssons undersökning -på sin tid- visade att pojkar på ungdomsvårdsskolor nästan undantagslöst var pojkar från trasiga familjer. Bland annat kom de från miljöer där en fader som förebild saknades. Det handlade om grabbar som växt upp i mycket trassliga familjerelationer.
Samma resultat kom Bengt Börjesson fram till i sin avhandling "om påföljdernas verningar". Anstalts pojkar blev nästan alltid (några år senare i livet) fängelsekunder eller fägelsemän. Det finns en mycket rak linje mellan ensamma utstötta, trasiga unga pojkar och dagens hårda brottslingar.

Vi vet också att det ofta handlar om arbetslösa unga män, inte sällan invandrarungdomar som rekvireras- eller rekvirerar sig själva- till kriminalitet. Det handlar också ofta om unga arbetslösa som efter en tid i misär ser kriminaliteten som den enda utvägen till att vinna respekt och en indentitet i vårt hårda samhälle.( Då är man i alla fall någon säger de.)

Jag begriper att ett debattinlägg som detta är ett ropandets röst i öknen.
Jag begriper också att ett samhälle som håller på att avhända sig  det sociala ansvaret för sina misslyckade unga kommer att få mycket stora problem i framtiden. Vi skapar ett segregerat samhälle. Vi lämnar över ansvaret för medborgarna till det privata. Vi låter kapitalet få ett allt större spelrum. Därmed brutaliserar vi vården. Och människors liv.
En ropandets röst i öknen?
Ja, men jag ropar ändå. Som jag - och många med mig- ropar jag som vi gjorde på 60- och 70-talet. Vi kan inte göra annat.

Det finns kåkfarare som rest sig ur dyn och de vet att vi som ropar på humanism och mänsklighet i all vård har rätt. De vet av ärren i sina skinn och sina själar att förutsättningarna för marginalmänniskornas anpassning och överlevnad är just humanism på bred front. Forskarna i kriminologin vet också detta. Ja jag skulle vilja påstå att varje käft som jobbar i någon sorts vård innerst inne vet att omsorg och ömhet är bättre än straff och hämnd. Tänker man bortom försörjning -den egna- och profitintresse så vet man detta, humanism är medicin.

Utvisningsbåset är ingen bra medicin eller miljö för läkande av sociala skador. Och när vi ser på allt det som sker i den värld som vi kallar den kriminella så ser vi också mycket klart att vi sitter på en tickande bomb. Denna bomb har redan börjat visa ansatser av att krevera.
Det finns alla skäl att bäva för vad som måste komma.

Stig Åke Stålnacke
En gång en av KRUMs grundare.
KRUM: Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering.