Den här artikeln är inspirerad av Astrid Boman från Kalmar, som presenterar sig så här: ”Jag heter Astrid och är sjukskriven personlig assistent. Jag har artros i ryggraden och orkar inte sitta framför datorn så mycket som jag skulle behöva, men jag skriver bra och kommer in i media med debattartiklar och insändare. Jag skriver även på kommunisternas blogg och sitter i tidningen Riktpunkts redaktion.”
Jag läste några artiklar av henne och blev förvånad hur regeringen vill slå på de medborgare, som varit med och byggt upp vårt välfärdssystem.
Det är inte rättvist mot den äldre generationen. Ska man behöva vända sig till de myndigheter som har hand om socialbidragstagare och andra utstötta, om man arbetat och bidragit till att bygga upp samhället men av olika anledningar inte mår bra nu?

Vad håller på att hända? Ska regeringen och alliansen montera ner vårt välfärdssystem, som de röda byggt upp under flera års tid? Det är viktigt med förändringar i samhället, som förbättrar den nuvarande situationen. Alliansen vill med sin proposition försämra de svagas inflytande och driva dem i ekonomisk konkurs. Systemet innebär att sjukskrivna får ännu lägre status än nu. De kommer att hamna bland missbrukare, flyktingar och andra människor som har sociala problem.

Regeringen vill ersätta dagens sju-stegsmodell för rehabilitering, som försäkringskassan använder, med en modell som har tre steg och två absoluta tidsgränser: 90 och 180 dagar.
Dag 1-90: arbetsförmågan provas mot det egna arbetet.
Dag 91-180: arbetsförmågan mäts mot annat arbete hos den egna arbetsgivaren, oavsett om detta är lämpligt eller inte.
Under dag 90-180: rätt att påbörja tjänstledighet för att pröva på annat arbete, med rätt att söka jobb med sjukpenning ifrågasatt. Arbetsgivare kan alltid avbryta denna rätt genom att erbjuda ett arbete som tar tillvara dennes arbetsförmåga.
Efter ett halvår; från dag 181: arbetsförmågan mäts mot hela arbetsmarknaden, nekar man erbjudet arbete förlorar man rätten till sjukpenning.
Fackliga organisationer motsätter sig de snäva tidsgränserna. Jag kan inte tyda gränserna för att rehabilitera sjuka. Om jag inte är korkad så finns inga riktlinjer för hur detta ska gå till?
Vad jag också reagerar på är att man föreslår ersättningar baserat på diagnoser och inte på den enskildes arbetsförmåga. Alliansen måste tänkt fel, eller förmedlat fel kunskap. Inte ens de kan vara korkade nog att försätta sina egna medlemmar i en personlig kris vid till exempel långtidssjukskrivning.

Fredrik Lindbladh

• aktiv inom nätverket för Respekt för Sjuka och Utsattas Rätt i Samhället, www.resurs.be
•bloggar regelbundet om socialförsäkringarna på http://socialpsykolog08.blogg.se/