Jag lyssnar när P4 Mötet drar igång. Idag handlade det om en skådespelerska som under helgen haft premiär på en av vår stads större teatrar. Hon är trött, utpumpad, och har ledigt denna dag, då hon ska klämma in både tid för sig själv, för sin familj eller vänner, och dessutom ge en eller flera intervjuer för de större radiokanalerna och tidningarna. När hon får frågan om varför hon inte synts så mycket i tv, berättar hon att "hon har pysslat med teater ända sedan scenskolan".

Fingertoppskänsla...

För det första; de flesta som kommit in på, och fullföljt utbildningen, vid en av Sveriges tre scenskolor har haft teaterintresset med sig sedan barnsben, de har utvecklat en fingertoppskänsla för konstarten och dessutom lagt ner oerhörda mängder energi och timmar på sitt gebit. Naturligtvis vänder jag mig inte mot just detta ”pysslande” med teater, innan du är skolad eller har skaffat dig tillräckligt med praktisk erfarenhet av teaterarbete kan man nog i generella ordalag säga att man ”pysslar”. Men att efter slutförd utbildning vid en akademisk skola, som scenskolorna de facto är, kalla sitt yrkesval för ”pyssel” är att förringa yrket! Den som ”pysslar med teater” arbetar inte utifrån professionella förutsättningar, utan man gör det i mån av tid, engagemang och ekonomi – i nämnda ordning. För det andra; om vi teaterskapare envisas med att i vår dialektik använda ord som ”pyssla”, då spär vi på den än så länge outtalade myten om att man inte kan ta kulturarbetare på allvar. Genom att använda dessa förringande termer om vårt skapande, vårt arbete, vår eld, ger vi de allvarligaste signaler om att vi får skylla oss själva som väljer att göra teater, skapa konst. Och av denna enkla anledning, ger vi också vatten på kvarnen för alla de som anser att kulturarbetare är mindre värda, än t.ex. sjuksköterskor, präster eller lärare. Vi är till och med mindre värda än vanliga tjänstemän som säljare, kontorister och produktionsassistenter.

Har vi inte lärt oss någonting sedan Platon?

Redan för 3 000 år sedan ansågs kulturarbetaren som immoralisk, kanske farlig men absolut helt säkert som en andra klassens människa. I början av 1900-talet ansågs skådespelerskan som någon som var ”lätt på foten”, kanske till och med prostituerad. Och än idag har vi ju våra fördomar och tycken om de prostituerade, eller hur? Det är ju inte mycket vatten som rinner mellan broarna, trots att vi ändå säger det. Jag tror att kulturarbetarna, de utövande konstnärerna, som idag är verksamma kan med enkla medel höja sin egen och andra yrkesverksammas status bara genom att själva förändra sin syn på sitt eget skapande. Att aldrig tala om att ”pyssla”, att alltid omnämna sig själv som konstnärligt utövande ”teaterskapare”, ”dansare”, ”målare”, ”skulptör” osv. Det vi ser i oss själva, syns utanpå. Och som vi sår, får vi också skörda. Om vi konstnärer vill få sponsorer till våra uppsättningar, utställningar, evenemang då måste vi också få dem att förstå att det vi gör är varaktigt och beständigt. Vi gör det inte för att det är ”kul”, vi gör det för att vi måste. Precis som de. Precis som bilhandlar’n som säljer Volvo en mass sedan flera år tillbaka, arbetar vi med texter som ska gestaltas och för det ska vi ha betalt! Bilhandlar’n började med sin bilförsäljningsfirma för att han eller hon tyckte det var roligt, stimulerande och utvecklande att bedriva en egen affärsrörelse och gillar väl antagligen bilar – precis som vi som började med teater för att det var roligt, stimulerande och utvecklande för oss. Dessutom gillar vi också att se det vi och våra yrkesvänner gör, vi tar del av varandras konst. Skillnaderna mellan oss och bilhandlar’n är många, men den främsta är att bilförsäljaren får lön.

De flesta av oss arbetar gratis.

Jag gick igenom min teatergrupps ekonomi när jag insåg att även denna aktuella produktion skulle gå med ekonomisk förlust och förstod att om jag skulle begära det biljettpris som egentligen ska vara garantin för det arbete vi lagt ner, dvs vår slutliga lön, skulle varje biljett komma att kosta runt 1500 kr. Idag tar vi minst 160 kr och max 220 kr beroende på vilken årsinkomst vår publik har. Vi har inga bidrag, varken från stat, stad eller landsting. Vi har heller inga sponsorer eller privata investerare. Vi tar inga lån. Eftersom detta är en omöjlig ekvation har vi löst det med att inte ta ut lön för arbetad tid. Vi har istället talat om vinstdelning… Vinstdelning? Bah! Om jag då, någon enstaka gång, tar bladet från munnen och kommenterar detta med att leva utan lön, får jag oftast höra att det är något jag har valt själv. Hur menar man nu? Allt jag har valt är att skapa. Därefter vägrar jag att ta ansvar för statliga åsikter och värderingar om kulturarbetarnas situation. Jag har verkligen inte valt att leva utan lön! Vem gör något så tokigt? Denna uppsättning som snart är färdigspelad har engagerat 8 skådespelare, 2 tekniker, 1 manusförfattare och 1 regissör. Totalt 12 personer. Då har jag inte räknat in de som dokumenterat arbetet eller hjälpt till vid utåtriktad marknadsföring eftersom deras arbete har varit på timme och inte kontinuerligt. Hur kan det komma sig att bara inom Teater Olydig Kulturproduktion skulle minst 12 personer lägga minst 20 timmar per vecka i mer än tre månader alldeles gratis? För att man vill ”pyssla” med teater i största allmänhet? Eller är det för att man helt enkelt inte kan låta bli att engagera sig så i en historia att man måste levandegöra den, för den har något viktigt att berätta för alla människor runt omkring oss? Historien och uttrycksmedlet är så brännande viktigt att man åsidosätter normaliteten med att ”skaffa sig ett riktigt jobb” och kamma in en riktig månadslön. Då ”pysslar” man inte längre. Då ger man sin själ för teatern. Om vi alla börjar tänka så har vi större möjlighet att bli bemötta som professionella kulturutövare, och kanske ökar det chanserna att så småningom få lön för vårt arbete.