”Björnen sover, björnen sover, i sitt lugna bo. Han är inte farlig, bara man är varlig!”

Men björnen sover inte. Björnen attackerar människor. Folk är upprörda. Och vargen den kommer. Vare sig man likt pojken i sagan ropar varg eller inte. Och räven raskar inte över isen utan snarare över vägen och blir ihjälkörd, liksom igelkottar, harar, och andra djur.

Vad är allt detta uttryck för? Varför konfronteras människan allt oftare med de vilda djuren och då särskilt rovdjuren i vårt land? Är det för många djur? Har Naturvårdsverk och andra 'förståssigpåare i Stockholm' gjort uträkningar som inte stämmer?

Nej man man måste nog sätta in djurens reaktion i sitt komplexa sammanhang. Varg kommer närmre våra boningar därför att den letar bytesdjur, den söker efter de djur som rensats eller skrämts bort av kalhyggen, föryngringsytor och dessa evinnerliga tallskogar men också av höga ljud från motorsågar, skogsmaskiner, skotrar och en allt mer påträgande bilism. Man idkar dessutom 'avancerat skogbruk' nuför tiden. Man rensar skogarna till att bli odlingsrabatter för utvalda arter. Tall här, gran där. Och det skall växa snabbt. Detta gör att djuren trängs bort från sina naturliga platser i skogen. 

En man som besiktigade trähus i min trakt beskrev det virke som kom från denna 'snabbväxande skog ' som undermåligt. Titta på gamla trähus!, sa han. - Träet i dessa är mer tåligt! Det kan stå mot väta och temperaturväxlingar på ett bättre sätt. Det har fått växa i lugn och ro.

 Vad är då denna konfrontation mellan människa och djur och i förlängningen natur, ett uttryck för? Har  man helt lämnat vetskapen om den biologiska mångfalden och att man ignorerar vetenskapen om naturens nödvändiga balans. Man gör ingrepp så att djuren måste slå tillbaka.

 Jag såg vid jaktsäsongens upptakt hur ett antal jägare i sina gröna kläder och rödlysande markeringar i mössan - en och annan också med dessa koketta kamoflagebyxor - släpade på en ensam älgkalv. Det var väl tjugo vuxna karlar med varsitt jaktgevär. Det var alltså en stor samling beväpnade män som sysslade med denna kalv. Det verkade så överbemannat...så uppjagat...så på...

Jag har hört talet om att älgarnas led har glesnat i skogarna. Och detta säger även jägare. .Jag har hört från folk lokalt att där inte finns så mycket 'djur' i skogen längre. Och man skall komma ihåg att det är lokala beslutsorgan som tillåter jaktkvoter. Länsstyrelsen har uppgiften att öka eller minska avskjutning efter behov. Man kan inte utelämna möjligheten att lokala tjänstemän och politiker blir påverkade. Det har ju förekommit att däck har skurits sönder på naturvådsverkets eller viltvårdarnas bilar som ett exempel på en alltmer infekterad diskussion.

Varför blir jägare så förvånade och arga om djuren anfaller dem eller deras hundar? Är det inte en elementär kunskap om man är 'skogsmänniska' att rovdjur som attackeras försvarar sig? Man gör ju ingrepp i balansen. Krestloppet. Naturens biologiska mångfald. Beträder revir. Inkräktar.

Älgarna behöver inte skjutas för vår överlevnad. Vi behöver inte äta dessa djur. Det finns inget oavvisligt krav från folkhushållet om att dessa djur måste nedläggas. Det föreligger varken nationalekonomiska eller andra tungt vägande incitament för att det skulle vara nödvändigt. Återstår bara jägarnas 'höga nöje' och 'fritidsupplevelse'.  Men vi kan inte låta  dessa 'förströelseskäl' leda till utrotning av de vilda djur som funnits i vår natur sedan urminnes tider. Istället ska vi lämna bytesdjuren och rovdjuren i fred och överlämna jakten på bytesdjuren åt naturens rättmätiga jägare. Vargen, loet, räven och också björnen, är i strängt behov av denna kost.

Barndomsramsor och sagor  beskriver kanske en naivitet inför naturen. Men är det inte så att man förlorat känslan för naturen. Och att vi kritiker av dessa skeenden i 'utvecklingen' och 'samhällsnyttans' namn alltid beskrivs som naiva?

Jag hörde alltså en jägare säga i teven häromdagen att 'vi ska int´ ha nån varg i våra skogar!'

Är detta inte en kollosalt naturfientlig uppfattning?