Jag kunde inte hålla med mer.
Ibland tenderar vi generalisera den feministiska debatten till den "vanlige svenskens situation", säkerligen helt omedvetet men för det icke mindre ojämställt och patriarkalt. I Sverige är vi solidariska med andra nationaliteter som många gånger vunnit respekt och beröm i instanser som FN och olika människorättsorganisationer. Det är fantastiskt att vi med en regering som allt mer känns som något nationalsocialistiskt kan behålla tankegången trots försök till förändrade regelverk mot den "lilla" människan.

Vi lever i ett multikulturellt samhälle där normen många gånger faller in på den typiska hemmafrun på 60-talet, hon som sprang hemma och "servade" barn och boende tills mannen dök upp från jobbet då hon genast släppte allt för "serva" honom. Normen har naturligtvis förändrats massor sedan 60-talet men värderingarna tycks finnas kvar och djupt inrotade i vårt dagliga liv. Att slåss för kvinnors rättigheter uttrycks av många, även kvinnor, som en föråldrad parantes trots att man dagligen ser hur jämställdheten lyser med sin frånvaro. Somliga tycks vara nöjda med att kvinnor har rösträtt och tillåts jobba för skitlöner, om man då nöjer sig med det måste man även nöja sig med att kvinnor utsatts för daglig diskriminering, misshandel och att deras rättigheter inte alls är detsamma som männens. Jag har svårt att tro att så är fallet.

Man kan naturligtvis se förbättringar på kvinnosynen, i allafall i vissa sektorer, och att sätta en feministisk prägel på den framgången är lika smart och rättvist som att påstå att alla män har samma syn på bilar, bröst och härskartekniker. Det är sällan som minoriteter gör sig så hörda som inom känsliga områden som främlingsfientlighet, hedersvåld och feminism. Problematiken tycks vara densamma, räddsla för att konfornteras med sina egna fördomar. För någonstans är det just räddsla som är det verkliga problemet. En man tycks ha svårt att acceptera att en kvinna kan utföra samma arbete lika bra eller i många fall bättre än männen.

Så man kan konstatera att även räddsla kan vara en del av problematiken i diskussionerna mellan feminister när vi "tvingas" (jag skriver tvingas för det är den känslan man förmedllar genom sin räddsla, anser jag) blanda in kvinnor från andra kulturer. Vi kan inte, eller har väldigt svårt, att relatera till deras värdegrunder, tror vi. 
Faktum är dock att jämställdhet inte bara handlar om maktförhållanden mellan kvinnor och män utan också om maktförhållanden mellan svenskar och invandrare, detta används sedan som propaganda av skickliga främlingsfientliga retoriker för att belysa en problematik som i grunden inte har ett dugg med jämställdhet att göra.

Tänk dig då hur de måste kännas för en kvinna från ett annat land som försöker anpassa sig till det svenska samhället, hon ska då försöka slåss med två olika bovar, dels könsrollerna och på det ska hon också handskas med att hon behandlas orättvist pga sin härkomst. Så hur kan vi motivera att vi inte försöker arbeta bredare med jämställdhet, inte bara för en jämnvikt mellan könen utan också en jämnvikt mellan olika kulturer?

För kvinnor av annan nationalitet finns också en anna problematik. De tvingas inte bara hanskas med det patriarkala system vi har i Sverige utan också detsamma från sin egen kultur i många lägen.
Ur Aminehs magisteruppsats kan jag läsa en intervju med Zoja: "Jag brukar kallas försvarsadvokaten. Jag måste ständigt försvara mig själv som kvinna, men blir påhoppad av min egen folkgrupp om jag gör det"  

När två kulturer blir "tvungna" att mötas är en kulturkrock ett faktum, men att inse det och att agera är två helt olika saker. Vi kan erbjuda kvinnor med annan nationalitet ett skydd i dagsläget och det är samma skydd vi kan erbjuda svenska kvinnor. Men frågan är om dem känner trygghet inför vår feministiska kamp då vi är helt bortgjorda när det kommer till att förstå deras kultur.

Jag rekommenderar ALLA att läsa Amineh Kakabavehs magisteruppsats. Den ger en helt annan syn på hur feminism uppfattas i andra kulturer som dessutom inte längre är en minoritet i Sverige. Vi är ett fantastiskt mångkulturellt land, vi måste bara lära oss leva och respektera det i vårt feministiska arbete