Efter 1 maj i år fick jag höra att vi dels var mest uppskattade och dels oönskade i tåget. Det klappades på våra ryggar för våran peppande sånginsats bland andra till stora delar tysta skaror i tåget, samtidigt som det fnystes nåt om att vår kamp ej hade nåt med arbetarkamp att göra.

Jag är djurrättare. Vi gick under fanan Antispeciesistisk Aktion. Det innebär att vi ser att det finns en inneboende rättighet till liv i varje levande individ oavsett om dessa individer är mänskliga eller ickemänskliga djur. Enbart det faktum att en gris är en gris ska inte göra denna gris undantagen rätten till sitt eget liv.

Antispeciesism innebär att vi är emot speciesism som är begreppet för diskriminering pga art. Att exempelvis anse att den ovan nämnda grisen saknar rätt till liv just pga att den är gris, att den är av annan art än människa, är att ha en speciesistisk världssyn. Den är för många djurrättare jämställd med en rasistisk världssyn där diskriminering sker pga etnisk tillhörighet.

Jag skulle vilja säga att för det stora flertalet djurrättare är den antirasistiska kampen lika självklar som den antispeciesistiska. Kampen för människors rättigheter pågår med andra ord parallellt med kampen för andra djurs rättigheter. Vi ser det självklara i att det ena inte går att separera från det andra. Människan är ett djur vilket gör att människorättskampen, därmed även arbetarnas kamp, är en del av djurrättskampen, inte tvärtom eller på något annat sätt.

Jag blir därför ledsen och besviken då röster hörs från våra led om att vi inte skulle få plats, att vår kamp inte skulle vara ”värdig” nog. Arbetarnas kamp, precis som kampen för kvinnors jämställdhet, rätten till asyl m m är en del av djurrättskampen. Att mena att djurrätt då inte har en del i 1majtåget är som att kapa den gren som man sitter på.

Robert Olsson - Malmö