Lite halvfulla kliver vi på ganska långt bak, vi är ju oftast inte av typen som betalar på nattvagnen, sätter oss ner och lutar oss trötta emot varandra.

Bakom oss kliver en kille på och sätter sig rysligt nära våra nackar. Tydligen tror han sig känna igen oss och flåsar spritandedräkt på oss. Han ser omtumlad ut eller beng av något slag. Han frågar " Har ni några piller att sälja?"
Vi tittar på varndra och jag svarar ganska snabbt att "nej vi håller inte på med sån skit, alltid avskytt piller."

Killen tittar på mig eller på stolpen där stanna knapparna sitter, han liksom har lite svårt att fokusera blicken. "Jag snackar inte med dig, jävla Hora!" skriker killen med de ofokuserade ögonen till mig. 
Min kile etål inte detta och reser sig upp och försöker försvara mig säga att man inte säger så till en tjej och att han borde be om ursäkt. Någon ursäkt blev det inte istället utbringas ett slag i ansiktet på min kära Andreas.

Han välter, andreas alltså, med käken ner i det hårda spårvagnsgolvet. Två andra killar reser sig upp från sätet bakom bråkstaken. De reser sig inte för att hjälpa oss utan för att sparka andreas i huvudet och jag står där skriker och drar i killarnas jackor. Ingen slutar för det och andreas reser sig efter ett tag upp med ansiktet fullt i blod.

Det är en vanlig helgdag och det är sommar. Det är mycket folk på vår vagn och den är närmare full än halvfull. "Varför gör igen någonting. ser ni inte att jag behöver hjälp!" Skriker jag. Passagerarna vrider och vänder på sig tittar ut genom fönstret. Kanske i deras värld snöar det eller regnar det eller så finns inte jag, andreas eller något av detta som händer alls. Kan dom inte släppa in oss där då, i drömmarnas land. 
Killarna som vill slåss gillar inte att jag skriker på att alla ska hjälpa till så en av dem täpper igen min trut med sin stora hand och trycker på käkmusklerna. Detta gör fruktansvärt ont och blåmärket som jag hade efteråt berättade detta.
Jag ramlar ner i ett par passagerares knä och har fortfarande hans hand runt mitt ansikte. Ändå säger inte dessa människor någonting. Vi knökar oss fram i vagnen så gott det går med dessa "jag går igång på att slåss" killar efter oss.

Min hals har blivit hes och jag kan inte längre skrika på hjälp. Vagnen stannar efter fyra hållplatser och de övriga passagerarna ber mig gå av för att jag har skrikit och gapat.
Jag börjar grina eftersom hjälplösheten är ett faktum, ingen fattar någonting på den här jävla vagnen tänker jag. 
Någon fräck brud försöker påpeka att hon ska upp och jobba imorgon och att det är mitt fel att hon inte kommer få sova.

Jag får panik, paniken sitter i halsen och jag kan inte andas, då kommer en man fram till mig han har kvaj och har varit ute också den här lördagen. Han ringer polisen.
Vagnen står fortfarande stilla och dörrarna öppna. Chaffören ropar ut att hon måste vänta på polisen och killarna sticker en efter en ut igenom dörrarna och bort in i skogen...

Som sagt idag kom domen. Dom får böta men bara en av de tre. Han som greppade mitt ansikte går fri. jag har varit ofrivilligt vittne till en hel del hemskheter men alltid försökt göra mitt yttersta för att ta mitt ansvar som medmänniska.

Varför reste sig ingen? Varför tog ingen upp sin telefon och ringde polisen?  Varför satt alla bara där och tittade på...