På en så  färdigtuggad kulturestrad som den svenska trånar man ofta efter mer tuggmotstånd i form av dignitet och betydelse. Och det är inte utan att man ibland önskat att några riktigt slemma verbala råspyor vräkts över alltihop. Vi har tidigare läst Maja Lundgrens journal över den kalsongdoftande machodynastin på Aftonbladets kulturredaktion.

Nu är det Lars Norén och hans väldiga egotripp till dagbok utan paginering (!!!), oh ve och fasa, som kastar kladdiga skuggor över allt och alla. Denna volymiösa ordmassa tycks för tillfället vara alltings moder på kultursidorna.

Hela kulturmediaetablissemanget är schack-matt.  Vem skall man nu hålla på då? Vilken köttgryta puttrar i detta läge mest och bäst?  To be vid sin köttgryta eller not to be...det är ju frågan...

Kan detta vara det efterlängtade reningsbadet som påbörjats? Att alla är så genuint trötta på allt och alla i kulturen. Att det hela liksom har gått i stå. Att det standardgråa kulturdammet lagt sig som ett sövande täcke över allting och att en renande storm måste till. Att man måste riva för att få luft och ljus, för att tala med Strindberg.

Och vad det gäller just teater, Noréns eget instrument. Handen på hjärtat i dessa stormande vattenglastider: Visst känns det lite som om man skulle vilja se en seriös och genomgripande teaterförnyelse i stället för detta pseudoviktiga revirpinkande? Låt oss då slippa de eviga den-inbillade-sjuke-repriserna eller Shakespeare of the åttioåttonde ordningen i den sjuttiosjätte tråkuppsättningen. Ge oss istället en teater med nya förtecken. En rik och flödigt gestaltande nutidsteater med ett nyskrivet och fett budskap.

 Benny Holmberg